varför var hon tvungen att prata?

jag gillar verkligen Anna Ternheim, sångerskan. hennes debutalbum var skitbra, verkligen. men sen var hon gäst i ett radioprogram där hon oturligt nog pratade. och nu, även hur jävla bra hennes låtar är så går det inte riktigt att bortse ifrån hur idiotisk hon lät när hon pratade. då menar jag inte rösten utan det hon sa. den kära Anna är inte sådär skönt melankolisk mystisk som jag ville och trodde att hon skulle vara. hon är helt pretensiös och konstnärligt lidande. det var mycket påfrestande att lyssna på och jag bojkottade min nedladdning av hennes musik länge. 

men nu har mina öron glömt hennes prat lite och jag kan lyssna igen och kommer säkerligen ladda ner även andra skivan. jag har nämligen bestämt mig för att sång-Anna och prat-Anna är två helt olika personer som inte har något att göra med varandra. sång-Anna är precis som jag vill att hon ska vara och den andra tänker jag förtränga hårt.

ungefär samma grej var det när jag råkade på underbara Laleh. hon var trevlig och så men det blev inte samma sak att lyssna på hennes musik efter att jag hade pratat med henne. mystiken var borta. men eftersom Laleh är så bra både sjungandes och pratandes så var det ändå inte riktigt samma som med Anna. fast någonting är det som händer när karaktärer som skådespelare, författare, sångare inte gör sin grej utan är mer dem själva. man blir liksom nästan alltid besviken på något plan.

detta gäller nästan alltid amerikanska filmskådisar som är med i Letterman och dylikt. det blir så väldigt hemskt att se och höra att dom är helt glättiga, intelligensbefriade kändisar. som kanske till och med har högersympatier! 

hemska non-fiction värld.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback