här går man inte.
det är bilen som gäller fullt ut i USA, i städer också, undantaget är kanske New York. vi har haft vår hyrbil under vår roadtrip hela tiden och det har varit väldigt smidigt. landet är specialdesignat för bilar, inte för gångare. nu när vi bor två veckor i San Diego utan bil tittar folk konstigt på oss. vi lämnar inte huset så mycket eftersom det känns så skönt att ha ett hem (ett jävligt lyxigt sådant dessutom), men när vi gör det så går vi och åker buss.
huset som vi passar ligger lite utanför i ett riktigt typiskt amerikanskt villaområde. allt är prydligt, lugnt och tyst. trädgårdarna sköts minutiöst, alla har medelstora fina hus med pool och självklart en bil per familjemedlem. det här området går vi igenom och folk vänder på huvudena efter oss. dom noterar att vi inte är ute och motionerar eller rastar hunden, så varför går vi?
speciellt tydligt blir det när vi kommer gående hemåt med matkassar från Whole Foods Market som ligger 30 bussminuter bort. då känner man sig riktigt udda. dom har nog aldrig sett någon komma gående med matkassar här. precis som överallt annars i USA så är gränserna skarpt dragna. när vi går genom villaområdet och korsar den lite större gatan utanför för att komma till bussen, så är vi plötsligt inne i helt andra kvarter. där nere på El Cajon Boulevard så bor det mexikaner, någon enstaka svarta (kalifornien tycks inte ha så många svarta i befolkningen) och resten asiater. det finns två mataffärer, men dom har bara strikt asiatiska saker. jag brukar köpa helt sjukt goda ingefärskolor där. starka och söta är dom, ni som känner mig kan förvänta er att få en ask i present när jag kommer hem.
dom som åker bussen är ofta lite trashiga eftersom den går där nere längs Boulevarden. eller så är dom gamla eller handikappade. och så vi förstås, dom små vita flickorna som inte ser ut att passa in! men det är väldigt, väldigt trevligt att åka bussen måste jag säga. även fast det här är en stor stad, större än Stockholm så finns den där trevliga amerikanska vi-känslan här. alla pratar med en, på busshållplatsen och i bussen. busschaufförerna är också väldigt pratsamma, hjälpsamma och trevliga. när folk går av bussen går dom av längs fram och tackar alltid chauffören för resan! jag slutar aldrig att förundras över hur trevliga amerikaner är i ett inte land som inte alltid känns lika trevligt.
huset som vi passar ligger lite utanför i ett riktigt typiskt amerikanskt villaområde. allt är prydligt, lugnt och tyst. trädgårdarna sköts minutiöst, alla har medelstora fina hus med pool och självklart en bil per familjemedlem. det här området går vi igenom och folk vänder på huvudena efter oss. dom noterar att vi inte är ute och motionerar eller rastar hunden, så varför går vi?
speciellt tydligt blir det när vi kommer gående hemåt med matkassar från Whole Foods Market som ligger 30 bussminuter bort. då känner man sig riktigt udda. dom har nog aldrig sett någon komma gående med matkassar här. precis som överallt annars i USA så är gränserna skarpt dragna. när vi går genom villaområdet och korsar den lite större gatan utanför för att komma till bussen, så är vi plötsligt inne i helt andra kvarter. där nere på El Cajon Boulevard så bor det mexikaner, någon enstaka svarta (kalifornien tycks inte ha så många svarta i befolkningen) och resten asiater. det finns två mataffärer, men dom har bara strikt asiatiska saker. jag brukar köpa helt sjukt goda ingefärskolor där. starka och söta är dom, ni som känner mig kan förvänta er att få en ask i present när jag kommer hem.
dom som åker bussen är ofta lite trashiga eftersom den går där nere längs Boulevarden. eller så är dom gamla eller handikappade. och så vi förstås, dom små vita flickorna som inte ser ut att passa in! men det är väldigt, väldigt trevligt att åka bussen måste jag säga. även fast det här är en stor stad, större än Stockholm så finns den där trevliga amerikanska vi-känslan här. alla pratar med en, på busshållplatsen och i bussen. busschaufförerna är också väldigt pratsamma, hjälpsamma och trevliga. när folk går av bussen går dom av längs fram och tackar alltid chauffören för resan! jag slutar aldrig att förundras över hur trevliga amerikaner är i ett inte land som inte alltid känns lika trevligt.
Kommentarer
Trackback