mangopulp.

8 miljoner invånare, 18 miljoner om man räknar förorterna. och dit ska jag åka! och planen var att gå av på alla stationerna i det där helt tokiga tunnelbanenätet. om det är möjligt på 1½ månads tid är väl tveksamt.



lägeheten är dyr förstås, men inte så dyr för att vara New york tror jag. min syster sa att det ser precis ut som i Sex and the City. och det gör det ju, eller som i någon annan New York-baserad serie. trodde aldrig att jag skulle tycka det var så spännande med USA. men det är det. som att åka till en fantasivärld. typ den där sagovärlden man växt upp med. man har sett det på tv sen man var typ spädbarn men aldrig varit där på riktigt. i deras verklighet som är vår saga. spännande ska det bli.

utanför vår lägenhet på Washington Park i Brooklyn:

jag tycker mig kunna dra allt för många paralleller mellan Mr Burns kärkraftverk i Springfield och dom svenska kärnkraftverken. det känns inte så betryggande. ok att det är väldigt roligt som tecknad serie och när det är i USA, men när man har Oskarshamn en bit västerut vattenvägen känns det inte lika lustigt längre. undra just vem som är den svenska Mr Burns. kanske han vd:n som slutade. men det skulle också kunna vara min biologilärare från gymnasiet. dom är i alla fall väldigt lika utseendemässigt. han kan ju ha blivit väldigt ondskefull på äldre dar och tagit över svensk kärnkraftverkssäkerhet...

alltså hur är det tänkt att människor på Öland ska få tag i indisk mat? det är ju helt jävla omöjligt. man måste åka typ till Linköping enligt eniro. så kan man ju bara inte ha det. särskilt inte när det är stört omöjligt att laga indisk mat hemma. det blir bara något tråkigt svennekladd fast man tror att man fått tag på ett bra recept och rätta kryddorna. snälla indier, jag ber er, kan inte någon komma till Öland, kanske t.o.m. Löttorp och öppna en restaurang. jag skulle komma varje kväll och vara jättetrevlig och köpa jättemycket. och jag känner minst två andra här som skulle göra detsamma.
hm, ja två kanske inte räcker, men snälla! jag vet inte hur mycket längre jag står ut...

det är ganska tragiskt, men samtidigt lite komiskt. mest är det såklart synd om honom. han får inte vara i köket längre, men det får ju de tre andra icke-bulimiska katterna. han står utanför och jamar sorgset och jag förstår honom så väl. jag älskar också mat och skulle bli djupt deprimerad om jag inte blev insläppt i köket. men det går ju liksom inte, han hetsäter upp all mat, lämnar inget till de andra katterna och spyr sen upp det som inte får plats i hans lilla mage. man brukar höra lite mystiska ljud och sen hittar man en kattspya. annars mår han finfint och tycker själv att han borde få äta hur mycket som helst för att sen spy upp det som inte får plats. hmm, han är nog inte bulimiker. men han har definitivt ätstörningar. förklaringen är nog att han är en stackars hittekatt som inte fick tillräckligt med mat när han var liten.
är det någon som vet hur man botar en katt med ätstörningar?

ok att jag är med om smärre missöden varje dag här på gården. har nog kört in med någon del av traktorn i alla femtielva bygnaderna, ramlat omkring och slagit mig samt blivit täckt av bajs dom flesta dagar. men jag har hittills inte haft sönder någon ko. men igår hade jag det.

vi skulle klippa av svansarna på korna eftersom de blivit så långa och får bajs på sig hela tiden. sen svänger kossorna omkring med svansen och så blir det bajs på allt inne i lagårdarna. vi hade klippt av det överflödiga håret på svansarna på de flesta kor när det händer. jag står och klipper på en jättesnäll ko med långa horn, det går bra men när jag är klar ser jag lite blod. sen tittar jag närmare och då ser jag att jag har klippt av själva svanstippen och inte bara hår. sen börjar det spruta en liten tunn stråle blod från svansen. kon verkar som tur inte ha märkt något. vi sätter snabbt på en pappersnäsduk med en hårtofs som knipper om. det slutar blöda.

sen vill inte jag klippa svansen på några fler stackars kor. man får ju inte ha sönder varelser, bara saker! usch vad jag kände mig dum och jag har fortfarande inte vågat säga något till bonden. vi tittar till kon och doppar svansen i desinfektionsmedel två gånger om dagen. den verkar må prima.

alltså, han lär ju vara den perfekte mannen! jag har varit småkär i honom länge. därför fick jag en bok med en himla massa ernst-citat i julklapp. naturligtvis kände jag ju redan ernst utan och innan (har ju bla. skrivit en tenta om honom som genusvariation i mainstream-media!), men nu kom jag honom liksom ännu närmare.

han säger saker som:

"Nu kan inte jag vara kvar här längre. Jag börjar få sådana där konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter."

"Jag har målat en fondvägg. Sådan är jag, jag luras lite, håller på lite bakom ryggen på er."

"Taket och golvet tillsammans gör att det här rummet känns jättespännande."

"Nu sitter kaklet där och jag tycker det blev riktigt bra, fast det är väldigt rutigt."

"Jag hoppas det uppstår en viss förvirring, det vore skönt."

"Själv var jag barn i Degerfors under 1960-talet men hade jag fått valt så hade jag hellre varit vuxen."

han är så otroligt positiv, kreativ, rolig och mysig. man kan förstå om han varit ett tacksamt mobboffer och orsak till förvirrig om både det ena och det andra under sin livstid.

ernst - bli min kompis!

jag känner för resten en livs levande vanlig ernst, fast han heter gunnar...