mangopulp.

vi åkte självklart den kända kustvägen nerifrån San Francisco till Los Angeles. den var den slingrigaste hittills och då har vi ändå åkt omkring i många berg. man åkte oftast långt ovanför havet och de stupade brant ner, utan något som helst skydd, som verkar vara the american way. på såna här branta vägar ser vi varje gång flertalet cyklister. dom måste vara galna tänker jag, masochister. H har en annan teori, att dom är otroligt ytliga och sen går hem och skryter om hur skönt, avslappnande och annorlunda det var. att dom upplevde det som man ska uppleva det och att allt var fantastiskt. dom kommer dessutom var bruna och vältränade vilket kanske är deras enda bakomliggande mål. detta betyder att deras sköna semester skulle kunna reduceras till en pretensiös och helt uppenbart baserad på en lögn. det måste faktiskt vara ett helvete att cykla i uppförsbacke i ett par timmar och sen swischa neråt i en minut. men den här teorin kommer som sagt från H, som milt sagt inte gillar sport.

det var väldigt vackert där längs kusten men stundtals väldigt dimmigt vilket gjorde att man inte såg så värst mycket. det bästa var elefantsälarna! dom var dödligt söta där dom låg och slappade på stranden. sälar, sjölejon och liknande djur verkar vara så otroligt lata, ungefär som katter. dom tycks alltid ligga och sola sig någonstans och inte röra sig många millimeter. riktigt skönt såg dom ut att ha det. dom låg och slängde upp sand på sig själva med fenorna (eller ja vad dom nu heter, deras armar med simhud), antagligen för att den varma sanden gjorde det hela ännu skönare.







elfantsäl! självklart med tillhörande snabel.