mangopulp.

det här inlägget är till min mamma!



vårblommor i Brooklyns botaniska trädgård.



kaktusar blommar i Badlands.



sokdödare brukar mormor kalla dom. Manhattan i bakgrunden.



vallmo i Paris (väldigt liten ort utan likheter med Frankrikes huvudstad), någonstans längs vägen.

ja, nu är det salt och öken som gäller. USA har verkligen alla klimatzoner och som vi far fram så är växlingarna snabba. vi började gårdagen med Great Salt Lake, en verkligen jättestor saltsjö som ligger intill Salt Lake City. den hade en kanske hundra meter bred sanstrand som var täckt av en hård kristalliserad saltyta. den bröts ner man gick på den och man kom ner i lite lerartad sand. närmare vattenbrynet var sanden helt täckt av små insekter, men dom banade väg när man kom gående. vattnet var väldigt varmt och väldigt grunt. jag gick flera hundra meter ut i vattnet men det räckte mig ändå bara upp till knäna. när jag kom upp sen så var mina ben kristalliserade. salthalten måste ha varit mycket hög.



vi forsatte västerut genom Great Salt Desert, som såg ut som en ökenen fast med ett snötäcke. allt var täckt av saltkristall. allt var väldigt exotiskt och tokigt.



i öknen mellan Salt Lake City och Reno (dvs hela delstaten Nevada) finns nästan ingenting. staden vi nu bor i heter Battle Mountain och har över 4000 invånare. stort om man tänker på alla småställen vi åkt igenom, det minsta hade 39 invånare. här bor vi på ett Super 8 motell som är ett säkert kort. billigt (men inte billigast), alltid nytt och rent samt har alla saker vi vill ha. som pool, internet och bra frukost. det här motellet har bara en massa söta tanter anställda, det gör det extra trevligt.

frukost förresten. continental är ju den gratisfrukost man får och den varierar från en fettig kanelbulle och kaffe till flingor, rostbröd, bagel, smör, marmelad, muffins, munkar, te, kaffe, juice, ägg, gröt, våfflor och frukt. oftast känns allt ganska onyttigt, men det är bra med gratisfrukost. en del ställen hävdar att dom har deluxe frukost, det är ganska skrattretande, eftersom alla saker man får är halväckliga halvfabrikat. dom har även en annan rolig grej dom kallar "spa". egentligen är det bara en varm liten pool bredvid den stora poolen. vet inte vad som är spa med det, men det tycker dom tydligen.

igår var vi ute på stan här i Battle Mountain och käkade på en Mexikansk Diner. det var verkligen jättegott och dom hade flertalet vegetariska rätter att välja på. dom som hade den var riktiga mexikaner och gästerna var främst grovarbetande mexikanska män. det var roligt!

lite innan den här stan åkte vi förbi ett litet ställe som hette Carlin. vi hade kanske tänkt att stanna där och jag fick sannerligen ett tecken för att göra det.



men Super 8 och poolen lockade för mycket.

vi fortsatte norrut för att komma till Yellowstones nationalpark, den äldsta och mest välkända. den var fullspäckad med olika coola naturfenomen och häftiga djur. det var som att åka på ett enormt stort safari. vi såg bufflar precis bredvid vägen, älgar, hjortar och pelikaner. inga björnar eller vargar tyvärr som är lite skyggare. det fanns även puttrande lerpölar, gejsrar och överallt steg vit rök ur marken.











parken var så stor och rolig så att det hann mörkna innan vi var klara. vi började leta sovplats vid tio på kvällen. klockan 04.37 fruktansvärt många mil därifrån fanns det ett ledigt rum. så är det att vara på turistställen.

dagen efter var vi i mormonstaden Salt Lake City, riktigt trevlig stad faktiskt. omringad av berg, lugn och fin. det bästa var att dom har en av USA:s tio bästa vegetariska restauranger. gudars skymning vad vi njöt! när vi kommer hem ska vi pröva på att vara veganer. en månad har vi bestämt, så får vi se hur vi klarar det.



här är mormontemplet. fullt med mormonungdommar som hängde som vanliga ungdommar fast med finkläder. killarna hade finbyxor och skor, slips och vit skjorta. tjejerna anständiga kjolar nedanför knäna och blusar.

vi var ledig klädda och turistigt knallröda i hyn eftersom vi badat i en turkos sjö i två timmar...

detta har hänt sen senast. vi åkte igenom Badlands, en nationalpark som en gång i tiden stått under salt vatten och som nu är ett stort område med tokiga berg. det var väldigt vackert men en touch av livsfarligt. man fick gå omkring överallt, långt ut på bergskanterna och det fanns inget staket eller nåt. det här på berg som i stort är täckta av lera och väldigt porösa. dessutom var sådana här skyltar uppsatta överallt.



skallerormar liksom! jag blir rädd bara av att ha den här bilden på min blogg, om det finns något som jag är rädd för så är det ormar. jag hade dessutom råkat se en skallerorm lite tidigare när vi stannade på ett affärsställe längs vägen. dom hade en massa söta präriehundar som sprang omkring överallt runt omkring. sen hade dom en liten bur vid ingången. där tänkte jag att dom stängt in ett av dom små liven. när jag tittar in i så ligger det en skallerorm där som skallrar och väser åt mig. jag blev helt dödsrädd.

tillbaka till bergen så var dom väldigt snygga och vi såg också bufflar som lugnt gick omkring och betade. dom är väldigt häftiga, så stora, håriga och söta.



präriehundar som springer omkring överallt på prärien och gräver gångar.






senare tog vi in på ett litet motell i en väldig liten ort och vad hittade jag i nattduksbordlådan? jo, den vanliga bibeln OCH en Vakttornet-tidning! hjälp, hjälp, Jehovas, tänkte jag! (och yttrade med fasa i rösten till H) vi tyckte nog att hon som ägde det hade något konstigt i blicken. vi klarade oss därifrån utan att bli frälsta i alla fall. varför ska vi alltid bo hos Jehovas? i Vårberg sägs det att vårt bostadsbolag också är Jehovas. jag är ju liksom rädd för religion.
religion och ormar.

just det, jag glömde ju att berätta om varför vi åkt norrut egentligen, för att se Mount Rushmore. det var inte ens nära det häftigaste vi såg. men väldigt bra att det var det monumentet som drog oss norrut och till bergen och nationalparkerna.



här är dom, presidentgubbarna. inmejslade på 30-talet nångång. nu håller dom på att mejslar ut en ännu större gubbe i närheten. politiskt korrekt så är det Crazy Horse, en känd indianhövding.

så heter ett mackföretag här. de ligger utefter vägen på ett antal olika ställen. är inte deras namn väldigt illa valt? man behöver väl inte vara särskilt oanständigt lagd för att dra vissa associationer? väldigt otrevliga associationer måste jag säga och jag tror inte jag vill stanna till och tanka eller köpa något på deras ställen. för er som inte har ett uns av snusk i kroppen kan jag säga; byt ut K:et mot ett C och slå sedan upp. hmm...ja om det står i en respektabel ordbok vill säga.

där bor vi nu, mitt i ingenstans, någonstans i South Dakota. vi är på väg upp till Mount Rushmore över prärie och indianland. här har vi hittat det klart bästa motellet hittills. det drivs av en supertrevlig man med väldigt färgat hår, vi förväntar oss att se hans pojkvän vilken sekund som helst...

det kostar oss 308kr att bo här och för det får vi allt vi någonsin kan önska oss.

trådlöst internet.
högtalare med muzzac i rummen. (väldig dramatisk och 80-tals-gay-pampig)
indoor pool.
frukost.
katt.
aircondition.
kabel TV.
en lista med ett hudratal aktuella DVD-filmer som dom sätter på när man ber om det. finns även tv vid poolen. vi planerar att se Little Miss Sunshine ikväll.

det ligger dessutom helt ensamt och ostört ute på prärien. här kommer några bilder för att ni ska kunna riktigt insuppa stämningen här...



rumsnyckeln och överkastet.



prärievyn.



rummet med våra grejer slängda lite här och var. den gigantiska juiceflaskan vi aldrig går någonstans utan, H:s kjol med massa ketshup på och resten av allt det oumbärliga...

vi åkte förresten förbi stället där Laura Ingalls bodde, idag, men fattade in vilken avfart man skulle ta dit. det är rätt klurigt. man åker förbi en skylt med massa information om en attraktion och hinner aldrig se vilken exit man ska ta dit. så vi såg aldrig det riktiga lilla huset på prärien. men vårat motell duger!

ja, genom olika väder, tidszoner och delstater. allt bara svischar förbi och man vet inte riktigt vilken dag det är, var man är eller hur mycket klockan är. i tisdags var vi säkra på att det var onsdag eftersom våra mobiler sa det. det visade sig vara fel när vi nästa dag vaknade på morgonen och hade försovit oss. mobilen ringde inte eftersom den trodde att det var på kvällen. katastrof följde igen eftersom vi missade frukosten.

om man tittar på vädret på morgonen stämmer det inte med vart man kommer vara senare på dagen. tidzonerna går inte rakt igenom landet utan snirklar. alla delstater vi varit i hittills är nu uppe i; New York, New Jersey, Pennsylvania, Ohio, Illinois, Indiana, Iowa, Nebraska och nu South Dakota.

vi har letat efter både amish-folk och indianer, men inte hittat några. vi har hängt i Lake Eire, Lake Michigan och Mississippi River. vi har varit i städer som knalldöda Cleveland, trevliga, fina Chicago och lilla Omaha. idag var vi på heltokiga Corn Palace, typ majspalatset. vi fattade inte grejen men dom hade ca 20 olika skyltar längs motorvägen för stället. senare åt vi på klassisk "Diner", vegetariska burgare, pomme frites, jordgubbs-milkshake och hemmagjord lemonad. nu bor vi på jordens kitschigaste motell. (mer om det i nästa inlägg)

snacka om roadtrip!



Chicago med klassisk tunnelbananegång. även om tågen mest går ovan jord, som ni kanske sett på "Cityakuten".



Mississippi, som är jävligt bred och lång. Igenom hela USA från Kanada till Mexico.

dom har ett uttryck här som är väldigt passande för hur amerikaner vill att saker ska vara. picture perfect! dom använder det hela tiden, när dom pratar om väder men även om typ en outfit eller liknande som är precis som dom ska vara. uttrycket säger väldigt mycket om vad det är som räknas, det vill säga ytan. det är alltid ytan som räknas, både utseendemässigt och imagemässigt. det är ofta svårt att veta vad som finns under ytan. picture perfect berättar ju om hur något ter sig på bild, hur något ser ut. det talar inte om vad som egentligen finns där eller vad som finns bakom. det säger bara att något ser väldigt bra ut och det är allt som räknas ändå.

när vi åkte igenom en av dom åtskilliga biltullarna ute på motorvägen (som vi inte vet varför dom finns där, varför det är så billig tull och vad det egentligen är vi betalar för.) och satt där och väntade med några endollarsedlar kom vi att tänka på det roliga med pengar. dom är bara symboler för något, men reela symboler som man kan ta på. andra symboler som vi har skapat utöver pengar är tid och utseende. tre symboler som vi har skapat och som tycks styra allt vi gör, det är ganska lustigt när man tänker på det. om någon skulle titta på oss från en annan planet så skulle vi nog inte te oss som särkilt logiska varelser. alla såna här funderingar blir särskilt tydliga när man befinner sig i USA kan tilläggas.

vår hyrbil har inte så många flashiga funktioner, men en bra och användbar har den. om någon av någon anledning blir instängd i bakluckan så finns det en plastflärp som man kan dra i inifrån och den öppnas. på plastflärpen är det illustrerat hur en liten instängd gubbe drar i den och blir sen fri. det är som en liten gangsterfilm utspelar sig varje gång man tittar på flärpen. är den kanske standard för folk som åker på roadtrip, med tanke på typ Thelma och Louice?

Cherry Choke och Helleve vet inte än vem dom ska stänga in i bakluckan, men någon passande kommer säkerligen att dyka upp...

bilen är för övrigt helt tyst, när man vrider om startnyckeln tror man att batteriet måste vara dött eftersom man inte hör motorn, man hör helt enkelt ingenting. det är en trevlig funktion som gör att man kan prata med varandra och lyssna på musik, fast man kör! något som knappt går i vår gamla Lillian hemma i Sverige. det är helt klart lyxigt att köra en helt ny bil, även om H mår illa av nybilsdoften. kan detta vara orsaken till hennes förkärlek för second hand?

vi försökte få tag på en så liten bil som möjligt, det är inte så lätt i Amerika... economyklassen fick man inte köra till västkusten av någon anledning så nu har vi compactklassen. det är mening att bilen ska vara typ kompakt, liten. det är den inte i svenska mått, den ser ut som en vanlig, medelstor bil. i USA finns nämligen inga småbilar, vi har kanske sett ett par stycken på hela resan. däremot har alla gigantiska pick-ups, vans eller liknande. samtidigt klagar alla över dom skyhöga bensinpriserna...
dessa varierar mellan 5 och 6 kronor/litern, eftersom det inte är särskilt mycket skatt tillagt. då skulle väl det här bilfolket krevera. nästa år ska tydligen SMART-bilarna komma till USA, det har sannerligen tagit ett tag.




ser den kompakt ut, kanske? en Chevrolet Cobolt är det, så vi kan sjunga "bye bye, miss american pie, drove my Chevy to the levy, but the levy was dry" hela tiden.

japp, nu är vi ute och gör vägarna farliga med våra roadtrip-namn. när vi checkar in på motell så blir personen i receptionen alltid lika förvirrad över H:s legitimation. var kommer den ifrån? vad ska han/hon skriva in i datasystemet? som om dom aldrig har internationella gäster.  när vi fick kvittot från första motellet så hette H, Helleve, alltså Helvetes Eva eller Helvetes afton. så nu så heter hon ju naturligtvis det för all framtid. jag heter Cherry Choke, men har inte strypt någon än. även om det vara nära imorse när vi inte fick någon frukost. vi kom ner tjugo i tio eftersom ingen hade sagt något speciellt till oss och vi antog att frukosten var till tio som på de andra ställena. vi försökte även läsa oss till vilken tid det var till i informationen på rummet. det stod inget speciellt. när vi kommer ner står det en lapp borta vid kaffemaskinen att frukosten är till nio. katastrof! jag som alltid är dödshungrig och särskilt på morgonen. dumma, dumma motell!
vår bil har inte fått något bra namn än. helst ska det ju vara ett tufft tantnamn som bilarna vi använder hemma har. Lillian och Edit heter dom. men vår bil här är alldeles ny, vit och plastig så jag vet inte om det passar. dessutom så måste ju namnet passa våra mördarnamn. tål att tänkas på alltså.

ja, faktiskt. det är nämligen främst på detta sätt som du lär dig det nya landets fauna. nu har jag lärt mig både Nya Zealands fauna och USA:s på detta något obehagliga sätt. det ligger verkligen djur överallt längs vägen och dom är inte lika våra svenska stackare. jag skulle tippa att stackarna vi har sett här är piggsvin, groundhogs, bisamråttor och hjortar. men jag skulle kanske behöva titta i en bok och inte bara längs vägkanten för att vara säker...

för övrigt är det numera olagligt i vissa stater att äta sitt eget roadkill.

under endast första dagen på vår roadtrip åkte vi förbi; Betlehem, Libanon, Korsika och St: Petersburg. dom är inte så påhittiga med namn här kan man säga. det finns en större ort som heter Intercourse också... för er som inte vet vad det betyder på engelska så föreslår jag att ni slår upp det. denna ort är av förklarliga skäl "orten med mest stulna skyltar".

eftgersom vi lite otimat åker ifrån New York på fredag så missar vi priden som börjar på söndag. sen kommer vi inte fram till San Fransisco förrän när priden där är slut. dessutom blev det ingen utlovad Ölandspride förra året. tur att jag inte är ett sånt där homo som måste gå på pride och som tycker det är det roligaste i hela världen.

ännu mer tur är det att det är Brooklyn Pride precis just idag. det ska vi naturligtvis gå på. dom har paraden på kvällen, vilket atagligen gör det lite festligare. den är högst multikulturell precis som allt i Brooklyn.

sen imorgon kör vi lite mer parad eftersom det är Puerto Ricos nationaldag och typ alla latinamerikaner i New York verkar komma därifrån. det ska bli ett gigantiskt firande inne på Manhattan. vilket kan tyckas lite fel eftersom det är inte där dom flesta Puertoricaner bor...

som ni hör är det alltid någon festival, parad eller firande på gång i den här staden. oftast en massa evenemang samtidigt.

lite skillnad från Stockholm och den endaste, numera utdöda vattenfestivalen. jag använder dock förstås fortfarande ofta uttrycket "vattenfestivaltrångt".

ja, jag tror faktiskt det, eftersom allt tyder på det. dom måste födas utan hår på benen! eftersom det är väldigt varmt här och många kvinnor har kjol så kan man se deras ben. speciellt på tunnelbanan där man sitter på varsin lång rad längs fönstren och stirrar på raden av folk på andra sidan. där ser man alla dom olika benen i alla möjliga färger men inte ett hår så långt ögat kan nå. exakt alla, oavsett ålder, stil etc har helt renrakade ben från tå till...ja så långt man kan se. jag har verkligen ansträngt mig för att se minsta lilla stubb, men icke!

är dom överhuvudtaget mänskliga? är hår på benet helt tabu här?

jag skulle kanske inte vara så fokuserad på detta ämne om det inte var så att jag inte rakar mina ben och därför gud förbjude har mina medfödda hår där. det känns som om jag sticker ut, inte för att någon har sagt något, men liksom jag ser hur välrakde dom är så då måste dom kunna se hur orakad jag är.

hur får dom till det förresten, går alla på salong och vaxar sig? det ser onekligen ut så, annars missar man ju liksom något litet hår. men om man vaxar benen måste man väl vänta tills håret växer ut lite innan nästa gång? men då kanske dom har byxor några dagar, eller sjukskriver sig.

jag ska nog starta en kampanj här i det stora landet.

Make your legs a feminist statement!

ja, man lider inte brist på indiskt här, men det gör man å andra sidan inte i Stockholm heller. det är på Öland som livet blir riktigt svårt.

vi äter såklart indiskt som vanligt här. igår var vår servitör väldigt ung och ja, indisk. första gången jag bad om notan förstod han inte och vi fick in glass. andra gången jag bad om notan förstod han inte och vi fick in Chai-te. Chai och check kan ju låta lite liknande i och för sig..till sist kom en annan kille med notan.

en grej som ofta händer när man är på indisk restaurang här är att man försöker beställa in lassi (en youghurt-drink), servitören upprepar din beställning men med ordet mango före. det går liksom inte att beställa in vanlig lassi, även om alla har det på menyn. det blir alltid automatisk mangolassi. det är väldigt gott, men varför går det inte att beställa bara lassi?



det är ungefär som i ett Simpson avsnitt när familjen är i Australien och Marge ska försöka beställa kaffe. bartendern upprepar hennes beställning men med ordet beer. hon bokstaverar kaffe och han bokstaverar beer.

föresten så kan jag associera alla livets händelser med ett Simpson-avsnitt. pröva mig!

igår var vi på Comedy Club! ni vet ett sånt här stand-up comedy ställe. ungefär ett sånt där som Seinfeild uppträder på i delar av sitt program. vi såg showen Homo Comicus, med några gaykomiker och några "vanliga". 7 komiker totalt som avlöste varandra, dom tre tjejerna var faktiskt bäst. men det mesta var riktigt roligt. det kostade en del dock, först inträde och sen ett two-drinks minimum. men det var det värt. jag ska också bli stå-uppare när jag blir stor!

det roligaste var nästan att det längst fram mot scenen satt en judisk familj från Florida. mamma, pappa och två tjejer på 18 och 20 år. alla komikerna skämtade hejdlöst med och om dom. vad gjorde liksom en judisk familj på en gayshow? dom visste dessutom vad det var dom hade gett sig in på. vi satt också längst fram men slapp vara med på ett så intimt sätt i showen. det är som bekant roligt när det skämtas om andra men inte om sig själv...



Gotham Comedy Club, en av dom stora här i New York.

japp, nu har vi sett alla 5 stadsdelar i New York City. mest Brooklyn och Manhattan, men även Staten Island, The Bronx och Queens. jag hade ju stora tankar om att vi skulle gå av på alla 468 tunnelbanestationer som finns här. det har vi inte gjort och kommer heller inte att göra. men stora områden är bara bostäder, så det är inte mycket att se. vi har däremot gjort allt vi verkligen ville och åkt nästan överallt i staden.

att Bronx och Queens blev kvar till sist var nog för att de verkade minst spännande och även visade sig vara det. Bronx var även lite läskigt, delvis för att vi innan läst att vissa delar var bland USA:s fattigaste. man skulle tom se sig för på dagen.. precis som när vi var i Harlem så var vi dom enda vita på tunnelbanan och när vi gick omkring på gatorna. i Harlem bor många svarta som bekant, men i Queens bor mest latinamerikaner och asiater.

överhuvudtaget så är staden väldigt segregerad. det finns faktiskt likt dragna gränser mellan de olika områdena. på ett ställe är alla indier, på ett annat koreaner, på ett annat italienare, kineser, irländare, araber. listan kan göras lång över hur många nationaliteter och kulturer som lever i den här staden. det anmärkningsvärda är dock att dom lever i hyffsat stängda communities. väldigt många talar dålig till obefintlig engelska, vilket känns lite konstigt när man kommer som turist och kan språket bättre.

att jag är vit har jag liksom aldrig egentligen behövt fundera över, men här är det så uppenbart att jag är det. särskilt när jag går någonstans där ingen annan är det. att liksom känna sig annorlunda på ett så uppenbart sätt. att jag också är turist är det ingen fråga om eftersom vita aldrig tycks åka till varken Bronx, Queens eller Harlem.

det kan återigen nämnas att Brooklyn är den klart trevligaste stadsdelen och minst segregerade. att vi hamnade här var en perfekt och total lyckoträff. alla andra turister bor på hotellen på Manhattan.

är inte den mest sofistikerade underhållningen. det är en blandning av såpor, underhållningsrättegångar och Jerry Springer-liknande shower. dessa har teman som "Did you cheat because I have only one leg?". dessutom slåss gästerna oavbrutet, slänger inredning omkring sig och blir ivägburna av vakter.

ganska trashig tv helt enkelt. tror tv-bolagen att människor som kollar på tv på dagen är trashiga? antagligen, för har man inget jobb att gå till, vad är man då?

annars är tv här just underhållning, även nyhetsprogrammen. vi har blivit ganska beroende av morgon-tv:n som är på vardagar, den är riktigt bra. serierna som går på kvällarna är ungefär samma som hemma i Sverige. med undantaget att många dåliga serier har bästa sändningstid här men usel eftermiddags-tid eller natt-tid i Sverige. bra humor blandas vilt med obefintlig humor.

ikväll är det House på Fox, det tänker jag inte missa!

en annan rolig sak. vi var och såg en bra film med Molly Shannon (från Saturday Night Live) som heter Year of the Dog. sen hörde vi en annan tjej prata om den som en independent film. allt som inte är en storskalig Hollywood produktion verkar gå under just independent kategorin. ganska pretensiöst lät det när den här tjejen sa det...

men jag rekommenderar absolut filmen, om den kommer till Sverige. den handlar om en kvinna som lever för sin hund. hon fungerar inte så bra med människor men älskar djur. hennes kära hund dör och hennes liv faller i spillror. bra film för folk som gillar djur men är något skeptisk till människor!