mangopulp.

vi hade sökt på internet och hittat ett ställe som skulle sända melodifestivalen. det såg ut att vara ett väldigt flashigt hotell och möjligtvis var man tvungen att vara med i en förening. men, ja vi klädde oss fint och gick dit ändå. det visade sig vara öppet för alla som ville kolla, nästan alla var svenskar. vi satt alla och trängde ihop oss i hotellets frukostmatsal och väntade på den stora tillställningen. det började med en galen Lordi-video som fick Finland att verka som en snötäckt vildmark med blodtörstiga monster. sen var det roliga slut, för många var uppkopplade till hemsidan och skärmen blev mörk. efter ett tag satte dom på svensk radio så vi i alla fall fick höra ljudet. 45 minuter senare kom det igång igen och fungerade ganska så bra tills det var dags för röstningen. då var det helt hopplöst, det hackade och hängde sig hela tiden. och slutet fick vi helt enkelt inte se. men vi fick se rubriken om vem som vunnit på hemsidan. väldigt dålig reklam för Teliasonera som skötte melodifestivalens internetvisning.

vi var dock nöjda ändå, vi hade fått se spektaklet det är svårt att vara utan. särskilt om man befinner sig långt, långt borta i främmande land. min favorit var det tokiga ukrainska bidraget där alla var klädda i aluminiumfolie och dansade galet. när sångerska i det serbiska bidragit gick ut på scenen sa H och jag till varandra: Har dom skickat en flata? Va otippat! Henne kommer ju ingen att rösta på.

men det gjorde tydligen folk. man vet aldrig vad som ska hända i schlagersammanhang.

KKK, det vet vi ju alla är en dålig förkortning. detta var vad jag råkade utför i helgen. först på lördagen kom ett brev där det stod att dom tänkte stänga av gasen och elen om tre dagar. vi hade inte fått någon räkning innan och visste inte att vi skulle stå för dessa utgifter ens. sen på söndagen sprang en kackerlacka omkring i köket och jag fick min "friend" som Rosie O'donnell ironiskt kallar mensen.

nu är allt bra igen som tur är. vi har fixat vår el och gasförsörjning, slängt ut kackerlackan och jag har ätit Ibumetin!

det finns ju inte tvättstugor här, utan alla går till en Laundromat. vår närmaste ligger faktiskt närmare än vad tvättstugan i Vårberg gör. det var lite läskigt att gå dit eftersom vi inte visste hur saker och ting fungerade och så. och det kändes faktiskt lite som man sett på tv, i bla Vänner. att alla bufflar omkring, tar varandras maskiner och är otrevliga. men sen när jag varit där ett tag och både mannen och kvinnan som ägde stället hade pratat med mig så var det helt ok. folk som tvättade verkade också trevliga. att tvätta en maskin kostade ca 12kr och torktumlaren kostade 2kr för 6 min. man var tvungen att ha massor av "quarters", 25 centsmynt, eftersom de var de enda man kunde stoppa i. både maskinerna och tummlarna var snabba som sjutton. allt var klart på en timme.


för övrigt trodde han som ägde stället att min bror hette Robin och att vi var från Australien. många tror att dom känner oss här...

ett bevis på att det inte är lätt att hitta här i New York är att folk frågar en om vägen hela tiden. både turister och amerikaner. oftast kan man ju inte hjälpa dom men härom dagen kunde jag faktiskt visa en amerikansk tjej vilken väg hon skulle ta. ett framsteg tycker jag, det är ju även trevligt att folk frågar en om vägen, det tyder ju på att man ser ut att höra hemma här.

H får ofta höra att hon är väldigt lik Kirsten Dunst. hon rödhåriga tjejen i bland annat Spindelmannen-filmerna. nu har det hänt igen när vi var på Whole foods market. tjejen i kassan: WOW! You look just like Kirsten Dunst!

det här kommer säkert hända igen i dessa Spindelmannen tider. det är särskilt hypat här I New York eftersom den är inspelad här.

tilläggas bör väl att H är mycket snyggare än Kirsten Dunst och en riktigt redhead!



igår var det en kille som var säker på att han kände H från Cincinatti, Ohio också...

idag såg jag en kändis igen. Camryn Manheim. vem kanske du tänker? ja, namnet är ju inte såp bekant men hon är ofta med i både filmer och tv-serier. inte som huvudperson utan som någon knubbig och tuff bikaraktär. hon känns ganska gay eftersom hon har varit med i både flatfilm och L word. för tillfället är hon aktuell som en av advokaterna i tv 4:s serie Advokaterna. ja, och nu har jag sett henne.

idag var vi i Little Italy och China town. de är små stadsdelar som ligger kant i kant med varandra. dom är nog det turistigaste vi har sett i New York hittills. Little Italy verkar dock rätt mysigt med sin bilfria huvudgata med småbord med röd och vitrutiga dukar. vi planerar att gå och äta där en helgkväll när det myllrar av folk och små söta lampor m.m.



China town däremot var inte fullt så trevligt. det var spännade på så sätt att det faktiskt kändes som om man var i en asiatisk stad, men annars var det rätt sunkigt. det var många fiskaffärer som stank rätt ordentligt och de flesta matställen såg ganska så ofrächa ut. vi hade dock bestämt oss för att äta asiatiskt och jag var väldigt pepp. det var ganska svårt att hitta ett ställe som inte hade hela fönstret fullt med upphängda kycklingar. det var även svårt att hitta ett ställe som inte hade stackars halvdöda fiskar i akvarier. (vad är grejen? ok att fisken dödas precis innan mat får den på tallriken, men hur god kan en fisk som legat och trängts i ett för litet akvarium med äckligt vatten och som ser sjuklig ut, vara?) till slut hittade vi ett helt vegetariskt ställe, där man inte behövde oroa sig för att dom asiatiskt namngivna rätterna kunde innehålla djurdelar.

det här stället är en historia i sig. dom kinesiska kvinnorna som jobbade där verkade alla vara väldigt otrevliga, nonchalanta, arga och oattraktiva. H:s enda komplimang var att vår servitris hade väldigt rakt klippt hår... menyn hade väldigt mycket olika kycklingrätter, fast vegetariska, alltså typ tofu. lite onödigt att ha fakekycklingrätter på en vegetarisk restaurang, men men.. vi beställde in lite grejer som alla visade sig vara lika äckliga och smaklösa. våra Iced Pineapple Drinks visade tex vara vatten med annanasbitar i en sorts frigolitmugg. mycket underligt må jag säga. det blev dessutom dyrare än annars när vi äter ute. vi var inte så imponerade av China town är väl slutsatsen.

det fanns ett apotek granne med vegetariska äckliga stället som hette: The Long Life Pharmacy. bra namn på ett apotek! överallt fanns fotmassage och kartor över vilken del på foten som motsvarade vilken del på övriga kroppen. konstigt nog så motsvarade själva lilla trampdynan efter stortån just nacken. och jag har ont i båda! konstigt sammanträffande.

kunde man förut lukta lite på Hillevis mobiltelefon som fortfarande luktade ladugård (nu har hon gjort rent den så att den istället luktar amerikanskt diskmedel). det tekniska geniet H har även plockat isär min mobil och gjort rent den. hon hittade mycket halm, katthår, kohår, damm och lite annat. hon sa att det var äckligt...

en påse inte helt i min stil, notera särskilt det prickiga silkespappret som sticker upp. det ser ut som jag har varit  och handlat på boutique. jag köpte ju bara ett gult linne som det står Brooklyn på. extra konstigt kändes det när jag var inne på Frälsningsarmén med påsen. Cecilia, vad tycker du, passar den mig?

igår käkade vi middag på en dödssöt liten restaurang i vårt kvarter. stället var ganska puttelitet målat i gult, lila och andra klara färger. där drack vi frozen hallon och kiwimargaritas och åt en fantastisk bön och advocadosallad. (dom kan sina sallader här, allt har dressing på sig, är blandat ordentligt och frächa råvaror.) och även Tostadas med fried beans. sen gick vi till 99 cents-affären (allt kostar runt 7kr) och shoppade mat och hushållssaker. riktigt budget, vilket även visade sig i vad man fick bära hem grejerna i, en säck...



Gunnel, titta extra på köksbänken vad som slank med i det här fabulösa fotot på din dotter med säck.

håret på huvudet växer ju oändligt antar jag, det gäller inte resten av håret på kroppen. det har en gräns och sen tar håret det lugnt. men hur vet håret hur långt det ska bli? om jag tex klipper av toppen på ett av mina hårstrån på benen så skulle ju det börja växa direkt till sin rätta längd. hur går det här till?

hur mycket energi går egentligen åt i hårväxtsprocessen? om man rakar sig typ överallt som många kvinnor gör, så är ju allt hår alltid i växande status. blir det några vitaminer och mineraler kvar till kvinnan ifråga då?

hår är klurigt.

det finns en stor gata här i Brooklyn som heter Atlantic avenue, men vi kallar den islamgatan. när vi gick där igår kändes det nästan som att vara hemma i Vårberg, en trevlig känsla. alla affärer, restauranger och människor är från mellanöstern, precis som hemma! och det är ju länge sen man var riktigt hemma eftersom vi varit på Öland sen januari. Öland är bra på många sätt, men det bor bara svennar där, vilket är väldigt ovant om man bott i Botkyrka med omnejd större delen av sitt liv. man saknar liksom något om det inte finns annat än det svenska. vår svenska kultur känns ofta ganska obefintlig, åtminstone när man befinner sig mitt i den. den känns som en västkultur som inte har mycket unikt. när man är utomlands saknar man förstås en hel del som är svenskt, men då mer en mentalitet än en kultur. vad nu kultur är? om det är allt som människor gör och genom vad de tolkar och förstår sitt samhälle, så är det kanske samhörigheten inom en liten nation som man saknar. och den är mer av en hemmakänsla oberoende av vilka ickesvenska kulturer man omger sig med.

på Öland blev H alldeles till sig en dag när någon som inte pratade klockren svenska ringde för att prata med hennes pappa. våra tappra försök att få till mat som inte smakade svenskt var egentligen det enda som gick att påverka själv. i och för sig vädjade jag också här på bloggen att det skulle flytta indier till Löttorp. men ingen kom.

så rymning till New York var väl så perfekt det kunde bli. särskilt här i Brooklyn där den största kulturella blandningen finns. här känner man sig som hemma!

reklamen här är ganska B. i Sverige är den något mer sofistikerad om man säger så. det finns även ett väldigt roligt tillägg i den som visar sig i de otaliga inslagen om olika läkemedel. det måste nämligen stå i någon lag att man måste tala om alla bieffekter i reklamfilm. detta gör att första hälften av reklamfilmen består i att företaget bedyrar på olika sätt hur fantastiskt preparatet är. för att sedan i den senare halvan av inslaget rabbla upp alla biverkningar man kan få. det är faktiskt väldigt roligt, men det känns ju inte direkt som om syftet att marknadsföra produkt når fram.

igår var vi och såg Spiderman 3. vi köpte naturligtvis pop-corn och cherry cola. eftersom vi precis käkat på Whole food market igen så tog vi en liten dricka och en liten popcornpåse. när tjejen i kassan ställde dom på disken såg dom dock inte direkt små ut, snarare som den största dricka och pop-corn man kan beställa i Sverige. portionerna är verkligen gigantiska här som väl illustreras i filmen Supersize me. så i fortsättning vet vi att om man beställer det minsta av allt så räcker det ändå till två personer.

för övrigt hade dom väldigt sköna stolar på bion som gick upp ordentligt bakom huvudet och som gick att luta bakåt. det gjorde ingenting att man satt långt fram då eftersom man ändå lutade sig bakåt i fåtöljen och därmed tittade automatiskt uppåt. vi kom lite sent till salongen och eftersom det inte är nummerplacering så får man inte så bra platser då.

igår åkte vi ut till Coney Island där New Yorks stora, gamla och skabbiga nöjesfält ligger. vårt mål var dock akvariet som ligger bredvid. det var väldigt fint som akvarier brukar vara och vi var dessutom på en sjölejonshow. vi såg när pingvinerna matades, uttrarna tvättade sig och sälarna latade sig i solen. tydligen har alla som jobbar där från början varit ideelt arbetande. programmet var fullt för sommaren, men i höst kunde man få ansöka igen...
dom absolut snyggaste djuren stilmässigt var dom nästan utomjordliga maneterna.
på cafét åt vi den amerikanska klassikern, körsbärspaj. när vi gick ut från akvariet gick vi ner på stranden och barfotade igenom den varma sanden ner till det arktiskt kalla vattnet. stranden hade vi hört skulle vara lika sunkig som nöjesfältet, men så här i början på säsongen var den väldigt fin. på bilden syns en strandrengöringsbil i bakgrunden. den filtrerar sanden från skräp, mycket ambitiöst.

vi var på en sån där nyttig, organisk och rätt så vegetarisk restaurang och både den manliga och den kvinnliga servitören stötte på mig. särskilt den kvinnliga och då var jag ju ändå där med H. men så hade jag ju också min nya snygga tröja, texten på den kanske är så där magiskt självuppfyllande.

man äter ju inte alltid upp sin mat på restaurang även om det är väldigt gott. i Sverige har jag inte ens kommit på tanken att man skulle få med resten hem. här kommer dom automatisk med en jättesöt doggybag, små plastburkar med sås och bröd i folie. sen kan mat äta sin goda restaurangmat nästa morgon till frukost! och inte behöver man dela den med H heller, för hon äter ju inte rester!

idag har jag hört två olika uttryck rörande mors dag. mors dags säsong och mors dags helg. amerikanarna drar tydligen ut på det hela, antagligen av kommersiella orsaker. men det får ju även en påföljd att det verkligen tas på allvar. och mammor behöver verkligen all den uppskattning dom kan få. vi kanske ska ta efter i Sverige och även vi ha en hel säsong. sommar kanske. under hela säsongen behöver mammor inte göra nånting hemma tex.

igår vandrade jag omkring lite på måfå här i Brooklyn, satt på bänkar i parker och läste min nya bok. en Doris Lessing som jag köpt på Röda korset i Löttorp för några kronor. den verkade passa mig perfekt.
science fiction-feministisk-ekologisk. den heter The Making of the Representative for Planet 8.

efter ett tags gående såg jag Brooklyn Bridge skymta och bestämde mig för att gå över den. det var väldigt vackert. framåt syntes Manhattans välbekanta konturer, till vänster havet och frihetsgudinnan, till höger ytterligare en snygg bro.







sen när jag gått över bron, vilket tog ungefär 25 minuter satte jag mig att vila mina små fötter på en bänk. bredvid mig satt en peruansk man som snart började prata med mig. han var mycket trevlig och det hela slutade med att jag är bjuden till hans hus i Machu Pichu. jag har fått hans visitkort och allt. hans bror hade bott i Luleå i 15 år men Adolfo, min nya kompis, hade aldrig varit där och hälsat på. men nu hade han och brorsan byggt ett fyravåningshus som dom skulle hyra ut till turister i indianområdet Machu Pichu. så, Pelle, om du läser detta så vet du att nu är det rätta tillfället för oss att gå Inkaleden!

tydligen har inte ens USA mors dag idag. det är den 13:e men såklart har dom en massa reklam långt innan. fast det gör ju inte någonting att man talar om för sin mamma att hon är bra varje dag, eller hur?