mangopulp.

vi var i Little Italy igen för ett tag sen och åt middag. det var tokigt med folk och alla möjliga aktiviteter. jag köpte ett läckert Nintendoskärp (den gamla klassiska, stilrena kontrollen!) för 12 dollar. men även om det var världens trevligaste kväll med god mat, sangria och snygg date så var huvudpunkten nu i efterhand ändå en kines. eftersom Chinatown ligger precis bredvid hade ett gäng massör-kineser ställt sig längs gatan med sina stolar.  jag slängde mig i en efter lite övertalning från H.  för 10 dollar fick man punktmassage i 10 minuter.  det var svettigt och lite smärtsamt, men skönt. sen dess, typ en vecka sen, så har jag inte haft ont i nacken. vilket jag väldigt ofta har.

heja kinesen!

livsmedelsaffärerna är inte särskilt effektiva här. när vi stod med vår vagn i en gång så kom en annan kille med en vagn från andra hållet. det fanns inte en enda millimeter kvar att köra om på. stackars killen fick försiktigt backa en mycket lång väg ut.

när man lägger upp sina varor på kassadisken finns det plats för ett par stycken, sen får man börja stapla. sen lägger kassörskan (alltid spansktalande) varorna på andra sidan disken efter att tagit betalt för dem. sen packar hon ner alltihopa i väldigt tunna plastpåsar som hon måste ta två av för att de ska hålla. allt packas lite hipphappt, typ en kasse med bara tungt och en med bara lätt. sen kommer man hem med ca 15 plastpåsar.

påsarna är dock gratis.

stor man med bögslunga eskorterar liten hjälplös kvinna med bögslunga? ingen av dem har fötter eller händer...

det är skylten för övergångsställe har vi efter ett tag kommit på. vi vet dock fortfarande inte varför mannen är mycket större än kvinnan och verkar ha kidnappat henne...

japp det är sant, jag har lyckats bekräfta detta på en cancer-sajt (kanske säger dom bara det för att folk ska sluta steka sig och få cancer...). man får faktiskt hela 50% av solstrålarna på sig fast man sitter i skuggan. och när jag satt i skuggan i parken hela dagen i det 32-gradigt varma vädret så hade solen tagit som sjutton på kvällen sen. mycket bra och hälsosamt sätt att sola på. även det enda sättet att sola på när det är så här tokigt varmt hela tiden.

vi har i jag vet inte hur många dagar och timmar försökt få tag i en billig hyrbil. det visade sig vara svårt som fan. det är en djungel där ute! det finns hur många olika företag som helst, hur många olika bilar som helst, en massa specialregler, försäkringar, skatter och jag vet inte vad. den mest galna hyrbils-sajten vi var inne på envisades med att tro att vi ville hyra bil i United Kingdom och hämta ut den på ett shopping mall i Uruguay. av förklarliga skäl ansåg vi inte att detta företag var särskilt pålitligt...
liksom vad är det för oexakt och tokig information, ett shopping mall, bara det och tydligen vilket som helst i hela Uruguay eller?

nu har vi fått tag på en hyffsat billig bil, konstigt nog genom en svensk förmedling. hur det kunde bli billigast har vi ingen aning om. vi ska hämta ut den från Hertz i alla fall och det låter ju seriöst och bra.

allt i USA är som på tv. vi är här på riktigt och stället är på riktigt, men ändå är allt som på tv. det gör att det ibland infinner sig en overklighetskänsla. den är inte alls otrevlig, snarare spännade och rolig. vi lever i den tokiga tv-världen som är USA. självklart skulle det hela bli mer av vardag efter ett tag och man skulle sluta fascineras. nu är det lite som att stöta på en kändis på Stockholms gator, man blir lite till sig och känner sig löjlig för att man faktiskt reagerar så. fast här behöver det inte alls vara en kändis, utan bara något som manfram till nu bara sett på tv. ett bra exempel är skolbussarna. dom ser ju precis ut som på Simpsons, med undantaget att crazy Otto inte sitter vid ratten.



skolbussparkering på Coney Island.



Otto Mann!

äntligen har vi varit på Broadway-musikal! och inte vilken som helst, utan Oprah Winfreys egna (hon såg till så att det blev en musikal och har medproducerat också tror jag), Purpurfärgen. jag har sett filmen ett antal gånger och gråtit många, många tårar. Whoppi Goldberg spelar huvudrollen och Oprah en av de andra stora rollerna. filmen är från 1985 och bygger på en bok som faktiskt fick Pulitzerpriset.

vi hade fått nys om att man kunde få rabatterade biljetter om man kom tidigt och stod i kö på morgonen samma dag som showen. vi gjorde det och fick faktiskt biljetter. det kostade ca 180 kr. vi hamnade på första raden, längst ut på kanten. dom sämsta platserna såklart men vi tyckte nog inte alls att dom var så dåliga. skådespelarna stod ju ofta så nära att vi kunde ta på dom!

själva musikalen var bra och förvånansvärt nog så var inte flatigheten borttonad som i filmen. det kysstes och pratades helt öppet även om det inte har med storyn att göra så mycket. både romanen Purpurfärgen och boken som filmen Stekta Gröna Tomater bygger på är ju tydligen riktigt queera.

just det, vi blev kompisar med ett gäng kanadensiska tanter som stod framför oss i biljettkön och sen satt bredvid oss på musikalen. det var roligt. det var också roligt att några som satt precis bakom oss hade betalat 5 gånger så mycket för sina biljetter. vi gjorde ett kap!

en del var lite besvikna över att den fantastiska Fantasia (utan efternamn, ungefär som Madonna) inte var med den kvällen. hon är tydligen väldigt bra och gillad. hon har vunnit American Idol och typ haft det hårt och är ung med barn osv.. ersättaren var i alla fall väldigt bra hon med.

jag och miljarder andra. det var inte så jättepampigt direkt och guiden var rätt så värdelös. man fick gå runt i titta i sammanträdessalarna och så. dom man får se på nyhterna med massa gubbar från en massa olika länder. den dagen jag var där var det "model-UN" vilket betyder att ungdomar leker FN i kostymer och dresser. för att komma in på FN-området fick man stå i en lång kö där en elak vakt gick runt och skrek att vi skulle packa ihop oss och skynda oss och massa sånt. han var riktigt otrevlig. sen fick man gå igenom en metalldetektor. inne i FN-husen var det rätt slitet och inte undra på så mycket turister som sprang omkring där. man kan sammanfatta med att det inte var värsta upplevelsen direkt, men ändå roligt att faktiskt ha varit där och sett det med egna ögon. jag hade dock gärna velat att guiden talade om något som jag inte redan visste.



flaggorna. den koreanska syns bäst, lustigt nog..



model-UN, men det ser ganska äkta ut. vidare skulle säkert ungdomarna fatta bättre och mer radikala beslut om dom fick chansen. gubbar är ju inte direkt kända för att skaka världen till det bättre.

det börjar bli lite för varmt här. det har varit skön temperatur sen vi kom, lite väl varmt vissa dagar men ändå uthärdligt. men nu börjar det bli tokigt, idag ska det vara 90 grader, vilket betyder drygt 32 grader Celsius. det går liksom inte att göra något då, det är jävligt tur att vi har aircondition. den är väl kanske inte den effektivaste dock. alla har likadana såna här lådor som har ena delen inne i lägenheten och andra delen utanför fönstret. den låter som fan och kyler egentligen bara rummet den är i, vilket betyder att sovrummet fortfarande är hett och fuktigt. vanlig ventilation verkar inte vara på modet. vårt trapphus är alltid galet varmt och syrefritt och när man kommer in i lägenheten luktar det ganska äckligt och man måste genast slänga sig över rummet till airconditionlådan och trycka på "on".

men jag hörde på nyheterna igår att alla New Yorks stränder hade öppnat. det är väl dit man får försöka ta sig utan att dö på vägen dit.



här är apparaten. med H:s tekopp. H måste ha sitt te, men det går bara att dricka när hon står extremt nära airconditonen.

i USA är kranvattnet väldigt, väldigt äckligt. det smakar ungefär som om man dricker bassängvatten, alltså klor och ofrächt. så är det i och för sig i de flesta länder utom Sverige. men i dessa länder brukar inte vattnet vara drickbart ur hälsosynpunkt, inte för svenska magar i alla fall. här  är vattnet fullt drickbart och amerikaner verkar dricka det. varje gång vi är ute och äter får man ett stort härligt glas av det delikata klorvattnet att smaska på medan man väntar på maten. det här har hänt på alla restauranger utom en som vi har varit på. det går liksom inte att dricka det utan att få spykänslor. att skölja munnen efter att ha borstat tänder är alltså inte särskilt trevligt. jag kanske ska börja göra som min minsta lillesyrra och inte skölja munnen. men till skillnad från henne så tycker jag att tandkräm är ganska äckligt.

en annan grej som rör vattnet här är att de inte har vattenblandare. ingen har det någonstans. en självklar grej i Sverige. istället får man hålla på och skruva lite på kallvattenkranen och sen på varmvattenkranen och så hålla på så i en evighet. att vår dusch dessutom är fullständigt galen hjälper inte saken. vattenblandare känns som en väldigt smart vardagsuppfinning, men i USA finns det tydligen inte. faktiskt inte när vi bodde på hotell Hilton i London heller. dom är skumma, utlänningar...

nu är tydligen morsdagssäsongen övergått i tornandosäsongen. det är många spännade indelningar av året här. det var en subtropisk storm nere åt Florida-hållet häromdagen. och idag var det tornadovarning i området strax norr om New York, en hel del blev förstört. i New Jersey, bara precis över floden väst om Manhattan härjar en gigantisk skogsbrand. folk blir evakuerade hit och dit. vi råkade ut för en mindre allvarlig men desto blötare storm i New York City. som tur var stod vi hyffsat under tak och väntade på David Letterman biljetter då. vi fick inga och H:s fötter blev alldels blöta.

idag gick vi upp tidigt för att ställa oss i kö utanför NBC-huset för Conan O'Brien-biljetter. vi fick en tillsvidare-biljett som kanske skulle bytas mot en riktigare senare på eftermiddagen. när vi kom dit igen sa de att vi skulle komma tillbaka om en halvtimme. då vi sedan gjorde det sa dom att vi inte skulle få någon biljett. mycket springande hit och dit för ingenting. men vi ska försöka igen, gå upp tidigare så att vi kommer längre fram i kön.

fast imorgon ska vi ställa oss i en annan kö på morgonen. den för grovt rabatterade biljetter till musikalen Purpurfärgen på Broadway. den är gjord på Oprah Winfreys begäran efter filmen hon var med i för många år sen. en nästan helt svart musikal som är garanterat sorglig. jag har i alla fall gråtit floder varje gång jag sett filmen. men jag är ju också väldigt blödig.

vi ska även början ringa varje morgon kl. 11.00 till David Letterman show för att få restbiljetter dit. jag har ställt mobilen att tjuta vareviga dag!

jakten på biljetter är svår, men vi är uthålliga brudar.

ja, just det. det här inlägget skulle ju faktiskt handla om Staten island, ett av New Yorks fem borroughs. vi tog färjan dit idag (mellan morgon och eftermiddagsturerna till NBC) för att kolla in var det var för ett ställe. guideboken sa att det var något av en sovstad till New York, det tycktes stämma. vi tänkte besöka en av de fina stränderna som omger ön, men det var ju helt jävla hopplöst kan man säga. på vår dåliga guidebokskarta såg det ut som vi skulle kunna vandra längs vattnet dit. men nejdå, vi gick först så långt vi orkade i den fuktiga värmen (83 Fahrenheit, 28,3 Celsius), sen tog vi fel buss och sen tog vi rätt buss och sen gick vi av. man aldrig kom vi ens i närheten av en strand, det finns ju inte direkt någon allemansrätt på det här stället. stängsel, stup och dåliga kartor höll oss borta från den efterlängtade stranden. Staten Island var inte spännande nånstans, men färjeturen var väldigt trevlig. från Manhattan och förbi Frihetsgudinnan, en tur på 25 minuter.



fotad genom smutsigt färjefönster.



Manhattan från vattnet.

Brooklyn bara växer och växer dag för dag. det är så trevlig stämning här! i lördags var vi på invigningsfesten av Havanna Outpost, ett ställe där man kan äta, dricka, hänga, se på uppträdanden och köpa kläder tillverkade av lokala förmågor. allt är så där småskaligt, miljövänligt, charmigt och laid-back. invigningsfesten var en succé, det var packat av folk på gården, inomhus och ute på gatan, ett riktigt block-party faktiskt. tidigare på dagen hade det varit mer barnvänliga aktiviteter, framåt kvällen var det modevisning, olika som spelade och en burlesk show. modellerna på modevisningen var tjejer från runt omkring i området. dom var jälvigt coola och snygga. allt från en liten 5-åring till en rejält tjock tjej utan hår och lite äldre damer. dom flesta var dock unga svarta tjejer med snygga afron. senare var det en annan cool tjej som spelade skön pop, Selena Mars. hon posade till och med när jag plockade fram kameran.





tilläggas kan att man kan komma klädd hur man vill till såna här grejer. en del är uppklädda andra är nerklädda. alla hudfärger och åldrar är representerade och umgås. två 50+ par kom in med sin shoppingkassar och hängde, en gammal gubbe, folk som såg ut att komma från jobbet m.m.

vi hade sökt på internet och hittat ett ställe som skulle sända melodifestivalen. det såg ut att vara ett väldigt flashigt hotell och möjligtvis var man tvungen att vara med i en förening. men, ja vi klädde oss fint och gick dit ändå. det visade sig vara öppet för alla som ville kolla, nästan alla var svenskar. vi satt alla och trängde ihop oss i hotellets frukostmatsal och väntade på den stora tillställningen. det började med en galen Lordi-video som fick Finland att verka som en snötäckt vildmark med blodtörstiga monster. sen var det roliga slut, för många var uppkopplade till hemsidan och skärmen blev mörk. efter ett tag satte dom på svensk radio så vi i alla fall fick höra ljudet. 45 minuter senare kom det igång igen och fungerade ganska så bra tills det var dags för röstningen. då var det helt hopplöst, det hackade och hängde sig hela tiden. och slutet fick vi helt enkelt inte se. men vi fick se rubriken om vem som vunnit på hemsidan. väldigt dålig reklam för Teliasonera som skötte melodifestivalens internetvisning.

vi var dock nöjda ändå, vi hade fått se spektaklet det är svårt att vara utan. särskilt om man befinner sig långt, långt borta i främmande land. min favorit var det tokiga ukrainska bidraget där alla var klädda i aluminiumfolie och dansade galet. när sångerska i det serbiska bidragit gick ut på scenen sa H och jag till varandra: Har dom skickat en flata? Va otippat! Henne kommer ju ingen att rösta på.

men det gjorde tydligen folk. man vet aldrig vad som ska hända i schlagersammanhang.

KKK, det vet vi ju alla är en dålig förkortning. detta var vad jag råkade utför i helgen. först på lördagen kom ett brev där det stod att dom tänkte stänga av gasen och elen om tre dagar. vi hade inte fått någon räkning innan och visste inte att vi skulle stå för dessa utgifter ens. sen på söndagen sprang en kackerlacka omkring i köket och jag fick min "friend" som Rosie O'donnell ironiskt kallar mensen.

nu är allt bra igen som tur är. vi har fixat vår el och gasförsörjning, slängt ut kackerlackan och jag har ätit Ibumetin!

det finns ju inte tvättstugor här, utan alla går till en Laundromat. vår närmaste ligger faktiskt närmare än vad tvättstugan i Vårberg gör. det var lite läskigt att gå dit eftersom vi inte visste hur saker och ting fungerade och så. och det kändes faktiskt lite som man sett på tv, i bla Vänner. att alla bufflar omkring, tar varandras maskiner och är otrevliga. men sen när jag varit där ett tag och både mannen och kvinnan som ägde stället hade pratat med mig så var det helt ok. folk som tvättade verkade också trevliga. att tvätta en maskin kostade ca 12kr och torktumlaren kostade 2kr för 6 min. man var tvungen att ha massor av "quarters", 25 centsmynt, eftersom de var de enda man kunde stoppa i. både maskinerna och tummlarna var snabba som sjutton. allt var klart på en timme.


för övrigt trodde han som ägde stället att min bror hette Robin och att vi var från Australien. många tror att dom känner oss här...

ett bevis på att det inte är lätt att hitta här i New York är att folk frågar en om vägen hela tiden. både turister och amerikaner. oftast kan man ju inte hjälpa dom men härom dagen kunde jag faktiskt visa en amerikansk tjej vilken väg hon skulle ta. ett framsteg tycker jag, det är ju även trevligt att folk frågar en om vägen, det tyder ju på att man ser ut att höra hemma här.

H får ofta höra att hon är väldigt lik Kirsten Dunst. hon rödhåriga tjejen i bland annat Spindelmannen-filmerna. nu har det hänt igen när vi var på Whole foods market. tjejen i kassan: WOW! You look just like Kirsten Dunst!

det här kommer säkert hända igen i dessa Spindelmannen tider. det är särskilt hypat här I New York eftersom den är inspelad här.

tilläggas bör väl att H är mycket snyggare än Kirsten Dunst och en riktigt redhead!



igår var det en kille som var säker på att han kände H från Cincinatti, Ohio också...

idag såg jag en kändis igen. Camryn Manheim. vem kanske du tänker? ja, namnet är ju inte såp bekant men hon är ofta med i både filmer och tv-serier. inte som huvudperson utan som någon knubbig och tuff bikaraktär. hon känns ganska gay eftersom hon har varit med i både flatfilm och L word. för tillfället är hon aktuell som en av advokaterna i tv 4:s serie Advokaterna. ja, och nu har jag sett henne.

idag var vi i Little Italy och China town. de är små stadsdelar som ligger kant i kant med varandra. dom är nog det turistigaste vi har sett i New York hittills. Little Italy verkar dock rätt mysigt med sin bilfria huvudgata med småbord med röd och vitrutiga dukar. vi planerar att gå och äta där en helgkväll när det myllrar av folk och små söta lampor m.m.



China town däremot var inte fullt så trevligt. det var spännade på så sätt att det faktiskt kändes som om man var i en asiatisk stad, men annars var det rätt sunkigt. det var många fiskaffärer som stank rätt ordentligt och de flesta matställen såg ganska så ofrächa ut. vi hade dock bestämt oss för att äta asiatiskt och jag var väldigt pepp. det var ganska svårt att hitta ett ställe som inte hade hela fönstret fullt med upphängda kycklingar. det var även svårt att hitta ett ställe som inte hade stackars halvdöda fiskar i akvarier. (vad är grejen? ok att fisken dödas precis innan mat får den på tallriken, men hur god kan en fisk som legat och trängts i ett för litet akvarium med äckligt vatten och som ser sjuklig ut, vara?) till slut hittade vi ett helt vegetariskt ställe, där man inte behövde oroa sig för att dom asiatiskt namngivna rätterna kunde innehålla djurdelar.

det här stället är en historia i sig. dom kinesiska kvinnorna som jobbade där verkade alla vara väldigt otrevliga, nonchalanta, arga och oattraktiva. H:s enda komplimang var att vår servitris hade väldigt rakt klippt hår... menyn hade väldigt mycket olika kycklingrätter, fast vegetariska, alltså typ tofu. lite onödigt att ha fakekycklingrätter på en vegetarisk restaurang, men men.. vi beställde in lite grejer som alla visade sig vara lika äckliga och smaklösa. våra Iced Pineapple Drinks visade tex vara vatten med annanasbitar i en sorts frigolitmugg. mycket underligt må jag säga. det blev dessutom dyrare än annars när vi äter ute. vi var inte så imponerade av China town är väl slutsatsen.

det fanns ett apotek granne med vegetariska äckliga stället som hette: The Long Life Pharmacy. bra namn på ett apotek! överallt fanns fotmassage och kartor över vilken del på foten som motsvarade vilken del på övriga kroppen. konstigt nog så motsvarade själva lilla trampdynan efter stortån just nacken. och jag har ont i båda! konstigt sammanträffande.

kunde man förut lukta lite på Hillevis mobiltelefon som fortfarande luktade ladugård (nu har hon gjort rent den så att den istället luktar amerikanskt diskmedel). det tekniska geniet H har även plockat isär min mobil och gjort rent den. hon hittade mycket halm, katthår, kohår, damm och lite annat. hon sa att det var äckligt...

en påse inte helt i min stil, notera särskilt det prickiga silkespappret som sticker upp. det ser ut som jag har varit  och handlat på boutique. jag köpte ju bara ett gult linne som det står Brooklyn på. extra konstigt kändes det när jag var inne på Frälsningsarmén med påsen. Cecilia, vad tycker du, passar den mig?

igår käkade vi middag på en dödssöt liten restaurang i vårt kvarter. stället var ganska puttelitet målat i gult, lila och andra klara färger. där drack vi frozen hallon och kiwimargaritas och åt en fantastisk bön och advocadosallad. (dom kan sina sallader här, allt har dressing på sig, är blandat ordentligt och frächa råvaror.) och även Tostadas med fried beans. sen gick vi till 99 cents-affären (allt kostar runt 7kr) och shoppade mat och hushållssaker. riktigt budget, vilket även visade sig i vad man fick bära hem grejerna i, en säck...



Gunnel, titta extra på köksbänken vad som slank med i det här fabulösa fotot på din dotter med säck.

håret på huvudet växer ju oändligt antar jag, det gäller inte resten av håret på kroppen. det har en gräns och sen tar håret det lugnt. men hur vet håret hur långt det ska bli? om jag tex klipper av toppen på ett av mina hårstrån på benen så skulle ju det börja växa direkt till sin rätta längd. hur går det här till?

hur mycket energi går egentligen åt i hårväxtsprocessen? om man rakar sig typ överallt som många kvinnor gör, så är ju allt hår alltid i växande status. blir det några vitaminer och mineraler kvar till kvinnan ifråga då?

hår är klurigt.

det finns en stor gata här i Brooklyn som heter Atlantic avenue, men vi kallar den islamgatan. när vi gick där igår kändes det nästan som att vara hemma i Vårberg, en trevlig känsla. alla affärer, restauranger och människor är från mellanöstern, precis som hemma! och det är ju länge sen man var riktigt hemma eftersom vi varit på Öland sen januari. Öland är bra på många sätt, men det bor bara svennar där, vilket är väldigt ovant om man bott i Botkyrka med omnejd större delen av sitt liv. man saknar liksom något om det inte finns annat än det svenska. vår svenska kultur känns ofta ganska obefintlig, åtminstone när man befinner sig mitt i den. den känns som en västkultur som inte har mycket unikt. när man är utomlands saknar man förstås en hel del som är svenskt, men då mer en mentalitet än en kultur. vad nu kultur är? om det är allt som människor gör och genom vad de tolkar och förstår sitt samhälle, så är det kanske samhörigheten inom en liten nation som man saknar. och den är mer av en hemmakänsla oberoende av vilka ickesvenska kulturer man omger sig med.

på Öland blev H alldeles till sig en dag när någon som inte pratade klockren svenska ringde för att prata med hennes pappa. våra tappra försök att få till mat som inte smakade svenskt var egentligen det enda som gick att påverka själv. i och för sig vädjade jag också här på bloggen att det skulle flytta indier till Löttorp. men ingen kom.

så rymning till New York var väl så perfekt det kunde bli. särskilt här i Brooklyn där den största kulturella blandningen finns. här känner man sig som hemma!

reklamen här är ganska B. i Sverige är den något mer sofistikerad om man säger så. det finns även ett väldigt roligt tillägg i den som visar sig i de otaliga inslagen om olika läkemedel. det måste nämligen stå i någon lag att man måste tala om alla bieffekter i reklamfilm. detta gör att första hälften av reklamfilmen består i att företaget bedyrar på olika sätt hur fantastiskt preparatet är. för att sedan i den senare halvan av inslaget rabbla upp alla biverkningar man kan få. det är faktiskt väldigt roligt, men det känns ju inte direkt som om syftet att marknadsföra produkt når fram.

igår var vi och såg Spiderman 3. vi köpte naturligtvis pop-corn och cherry cola. eftersom vi precis käkat på Whole food market igen så tog vi en liten dricka och en liten popcornpåse. när tjejen i kassan ställde dom på disken såg dom dock inte direkt små ut, snarare som den största dricka och pop-corn man kan beställa i Sverige. portionerna är verkligen gigantiska här som väl illustreras i filmen Supersize me. så i fortsättning vet vi att om man beställer det minsta av allt så räcker det ändå till två personer.

för övrigt hade dom väldigt sköna stolar på bion som gick upp ordentligt bakom huvudet och som gick att luta bakåt. det gjorde ingenting att man satt långt fram då eftersom man ändå lutade sig bakåt i fåtöljen och därmed tittade automatiskt uppåt. vi kom lite sent till salongen och eftersom det inte är nummerplacering så får man inte så bra platser då.

ok, det här har inget med USA att göra, men det har varit uppe på min och H:s agenda många gånger. det finns ju en svensk version av programmet "Du är vad du äter". kvinnan som har programmet bannar någon stackars tjockis varje gång. typ: du är så dum och tjock! du äter äcklig mat och har äckliga vanor och vi måste ändra precis allt med dig!
sen börjar hon tvinga den stackars människan att dricka förskräckligt äckliga juicer bestående av typ pressade grönsaker och groddar. färgen på drickat brukar vara grönsvart. det slutar ofta med att stackarn spyr och ja, det kanske är ett bra bantarknep, men inte särskilt hälsosamt. en gång skulle hon lära den pluffsiga att baka och istället för att baka på vanligt lätt sätt, det är faktiskt väldigt lätt att baka, så drar hon dit en egen kvarn och människan måste mala mjölet själv och allt är så där tokigt komplicerat så man fattar att människan aldrig tänker göra det igen. de som tittar kommer inte heller att få någon bra bild av bakprocessen direkt. och ännu viktigare, man får en väldigt dålig bild av att gå ner i vikt och förändra sina vanor. det behöver inte vara så här krångligt, svårt och äckligt. man kan unna sig saker, tex på helgerna.

alltså, hälsotanten på tv 3, du kan inte hålla på så här! det är inte vettigt!


bantarkvinnan är den galna till vänster. den "tjocka" är hon till höger.

igår åkte vi ut till Coney Island där New Yorks stora, gamla och skabbiga nöjesfält ligger. vårt mål var dock akvariet som ligger bredvid. det var väldigt fint som akvarier brukar vara och vi var dessutom på en sjölejonshow. vi såg när pingvinerna matades, uttrarna tvättade sig och sälarna latade sig i solen. tydligen har alla som jobbar där från början varit ideelt arbetande. programmet var fullt för sommaren, men i höst kunde man få ansöka igen...
dom absolut snyggaste djuren stilmässigt var dom nästan utomjordliga maneterna.
på cafét åt vi den amerikanska klassikern, körsbärspaj. när vi gick ut från akvariet gick vi ner på stranden och barfotade igenom den varma sanden ner till det arktiskt kalla vattnet. stranden hade vi hört skulle vara lika sunkig som nöjesfältet, men så här i början på säsongen var den väldigt fin. på bilden syns en strandrengöringsbil i bakgrunden. den filtrerar sanden från skräp, mycket ambitiöst.

vi var på en sån där nyttig, organisk och rätt så vegetarisk restaurang och både den manliga och den kvinnliga servitören stötte på mig. särskilt den kvinnliga och då var jag ju ändå där med H. men så hade jag ju också min nya snygga tröja, texten på den kanske är så där magiskt självuppfyllande.

man äter ju inte alltid upp sin mat på restaurang även om det är väldigt gott. i Sverige har jag inte ens kommit på tanken att man skulle få med resten hem. här kommer dom automatisk med en jättesöt doggybag, små plastburkar med sås och bröd i folie. sen kan mat äta sin goda restaurangmat nästa morgon till frukost! och inte behöver man dela den med H heller, för hon äter ju inte rester!

idag har jag hört två olika uttryck rörande mors dag. mors dags säsong och mors dags helg. amerikanarna drar tydligen ut på det hela, antagligen av kommersiella orsaker. men det får ju även en påföljd att det verkligen tas på allvar. och mammor behöver verkligen all den uppskattning dom kan få. vi kanske ska ta efter i Sverige och även vi ha en hel säsong. sommar kanske. under hela säsongen behöver mammor inte göra nånting hemma tex.

igår vandrade jag omkring lite på måfå här i Brooklyn, satt på bänkar i parker och läste min nya bok. en Doris Lessing som jag köpt på Röda korset i Löttorp för några kronor. den verkade passa mig perfekt.
science fiction-feministisk-ekologisk. den heter The Making of the Representative for Planet 8.

efter ett tags gående såg jag Brooklyn Bridge skymta och bestämde mig för att gå över den. det var väldigt vackert. framåt syntes Manhattans välbekanta konturer, till vänster havet och frihetsgudinnan, till höger ytterligare en snygg bro.







sen när jag gått över bron, vilket tog ungefär 25 minuter satte jag mig att vila mina små fötter på en bänk. bredvid mig satt en peruansk man som snart började prata med mig. han var mycket trevlig och det hela slutade med att jag är bjuden till hans hus i Machu Pichu. jag har fått hans visitkort och allt. hans bror hade bott i Luleå i 15 år men Adolfo, min nya kompis, hade aldrig varit där och hälsat på. men nu hade han och brorsan byggt ett fyravåningshus som dom skulle hyra ut till turister i indianområdet Machu Pichu. så, Pelle, om du läser detta så vet du att nu är det rätta tillfället för oss att gå Inkaleden!

tydligen har inte ens USA mors dag idag. det är den 13:e men såklart har dom en massa reklam långt innan. fast det gör ju inte någonting att man talar om för sin mamma att hon är bra varje dag, eller hur?

alla reklamer på tv försöker hävda att det är just deras produkt man ska köpa till sin lilla mamma. från diamanter till högteknologiska apparater.

jag skickade ett gulligt mors dag sms till min mamma, men i Sverige är det visst inte mors dag idag. det är det här. men mamma blev glad ändå!

igår tog vi den galna tunnelbanan till upper Manhattan för att sen gå så långt vi orkade på Broadway söderut. vi orkade hela 13 tunnelbanestationer, vilket motsvarar typ halva Manhattan. vårt mål för dagen var egentligen att strosa på Broadway tills vi kände för att gå på bio och då se Spiderman 3. i början av promenaden såg vi tre biografer men gick förbi dem. vi gick in i lite affärer och i en höll vi på att bli fångade för alltid. när man hade kommit ner på deras undervåning fick man nämligen inte åka rulltrappan upp igen. den stod stilla och man fick inte gå för egen fot upp. dom var säkert rädda för att någon skulle ramla och stämma dom. det var flera hundra därnere på undervåningen och bara en liten hiss att ta sig upp i. inte stod det någon uppe vid entrén och varnade för att gå ner heller. till slut hade antagligen någon fått tag på chefen som godkände att man fick gå i rulltrappan. och så var vi fria igen. många av amerikanerna var mycket upprörda, dom svenska flickorna var bara lugna och timida.

sen köpte vi lunch på ett helt fantastiskt ställe som heter Whole food market. ungefär som Hötorgshallen men större. dom hade en otroligt stor buffé där man kunde plocka åt sig allt vad man önskade, jag tog en massa indiskt såklart. sen gick vi till Central Park och åt samt tittade lite på baseball.


vi hängde inte helt med, men det var roligt att titta på ändå. jag fick tom med bollen i bild!

på vår väg gående längs Broadway kom vi så småningom fram till riktiga supercity med Times square. dit kommer vi inte gå igen. det var helt Vattenfestivalstrångt och galet.


snyggt trekantshus.


Trump international hotel AND tower heter huset. men liksom vaddå torn, vilken funktion har ett torn. ja, möjligen kompensation för lite hår eller...


Times square är galet!

sen ville vi hitta en bio men kunde inte. och när vi väl hittade två stycken så hade den ena inte Spiderman och den andra var slutsåld flera timmar framåt. då åkte vi hem och vilade fötterna!

dagens överraskning var när vi skulle köpa dricka i ett tidningstånd ute på gatan och fick syn på en godispåse med namnet swedish fish. det var röda geléfiskar. vi sa till killen som sålde att vi då aldrig hade sett några såna. han log och sa att dom såldes på IKEA. underligt tänkte vi och planerar nu ett besök till IKEA för att se vilka fler okända svenska specialiteter dom har.

vi måste även besöka antingen The Scandinavian Center eller restaurangen Aquavit den 12 maj, för då är det ju Melodifestivalen!

vår lägenhet ligger som bekant i Brooklyn som är ett av fem borughs i New York. Brooklyn är stort och har exempelvis en miljon fler invånare än Manhattan. gula sidorna-katalogen för Brooklyn är lika tjock som Stockholms. Brooklyn var en egen stad skild från New York fram till 1900. Brooklyn-bor är väldigt stolta över var dom kommer ifrån som exempelvis Woody Allen. vi bor på den lilla gatan washington park, precis bredvid en park. vårt område är väldigt trevligt med små restauranger, affärer m.m. igår var det lördag och när vi kom ut på gatan var det en liten marknad utanför med bröd, ost, blommor osv.


här är vår gata med de klassiska brownstone husen, en gågata med allé bredvid bilvägen och till höger parken.


utsikten på baksidan där man om man vill kan gå ut och sätta sig på brandtrappan.


vår dörr och trappen som knackar och brakar väldigt.

det är alltid väldigt mycket folk ute och strosar med hundar, barn eller kompisar. det är helt enkelt ett väldigt livligt område där grannsämjan känns otroligt trevlig. amerikaner är hittills väldigt trevliga och sociala. att det mesta är yta gör inte så mycket eftersom resultatet ändå blir en mycket god stämning. folk börjar spontant prata med dig, byter plats i tunnelbanan för att jag och H ska få sitta tillsammans, skämtar och säger sorry så fort dom kommer ens i närheten av en. i butiker och på matställen ler personalen helt snällt och pratar med en som om man faktiskt var speciell. servicen är extremt bra.

att allt är helt tokigt i det här landet gör det bara mer roligt att besöka. i affären finns det alltid en hel gång med olika variationer av samma produkt. jag förstår om folk från kommunistländer hoppade av och stannade här förr. saker som att alla stämmer alla hela tiden och att presidentkandidaterna härom dagen bads att räcka upp handen om dom trodde på evolutionen (flera trodde inte på denna nypåfunna idé...) är väl sånt man bara får ta som gäst här.

precis som hemma i Vårberg så kan vi koppla upp vår dator till ett trådlöst nät som någon annan i grannskapet har. H tror att vi kommer att bli stämda för det här. men någon som inte har vett att döpa sin uppkoppling eller har ett lösenord, borde ju inte heller fatta att någon annan är inne på dess uppkoppling. men man vet ju aldrig så nu stänger vi ner direkt när vi har gått in på en sida och försöker att inte koppla upp i onödan.

förresten verkar det som att alla faktiskt stämmer alla för ingenting här. när vi kollade på tv igår skulle dom lära ut cpr (första hjälpen) och då sa dom bara sådär i förbifarten att man alltid är rädd för att bli stämd när man ger någon cpr. det är tydligen så att man kan knäcka revbenen på den man försöker hjälpa. händer detta blir man genast stämd även fast man har försökt rädda livet på personen i fråga.

H har på gamla dar skaffat sig en blogg för resor. läs den!

http://rymning.blogg.se

igår var vi bland annat i Central Park, denna gigantiska park som just utgör New York Citys centrum. det var underbart vackert och kryllade av ekorrar och fåglar. det finns allt möjligt därinne i parken förutom grönområden. en skridskorink, ett zoo, en sjö, en svensk stuga från 1800-talet, en väderstation, en trädgårdslabyrint, en obelisk, massa fontäner, scener osv. det är tur att parken är så pass stor som den är eftersom den är väldig populär att hänga i för alla möjliga människor. det är fullt med folk men ändå inte trångt och bänkarna räcker nog till dom flesta New York- bor. vi låg på gräset under träden som var översållade med rosa blommor. tittade på alla ekorrar, löste Året runts korsord (tack mormor!) och förundrades över hur tyst och lugnt det var mitt i New York.



sen gick vi ut ur parken och in på ett matställe med säkert ett hundratal olika rätter att beställa från. ändå var själva stället ungefär lika stort som en Pressbyrå. det fanns massor att välja på, även vegetariskt, precis som det ska vara. jag betällde en varm wrap med Portobellosvamp, mozzarella, soltorkade tomater och lite annat. killen fixade till två jättegoda wraps och under dem på tallriken låg vanliga typ grillchips (inte pommes frites alltså) och en gigantisk pickle. tydligen var dessa tillbehör och visst var det gott men mycket mystiskt. picklen var liksom stor som en halv gurka, men god! hela dishen kostade som vanligt inget, denna gång ungefär 43kr.

sen åkte vi hemmåt för att träffa vår hyresvärd och ge honom första hyran. vi tog först ut pengar i en bankomat, det blev en fruktansvärt tjock hög av 20 dollarssedlar. exakt 78st. vår hyresvärd förresten är en historia för sig. han heter Michael och säger att han är doktor, någon slags psykolog. han har mjukisbyxor och är väldigt flummig och avslappnad kan man väl säga. han har en enorm gul bil och en lika flummig indisk assistent.

första dagen i New York lyckades vi se två kändisar. den första på Macy's gigantiska varuhus. vi åkte uppåt med hissen som öppnade dörrarna på en av de mellersta våningarna. där stod folkpartiets ganska så coola riksdagsledamot Birgitta Olsson med förmodad pojkvän. sen senare på kvällen på gatan nära vår lägenhet i Brooklyn går matbögen från Fab 5 förbi.



för övrigt så är Macy's enligt dem själva världens största varuhus och jag skulle nog vilja hålla med om det. det tar upp ett helt kvarter och är 10 våningar högt. allt finns där. däribland väldigt mycket snygga kläder som dessutom var billiga. allt verkar faktiskt vara ganska billigt här, åtminstonne billigare än i Sverige. och det skulle det vara även om dollarn låg på 10kr istället för nuvarande knappa 7kr.

vi bodde gratis på lyxiga hotell Hilton i London. med gratis middag och gratis frukost och hela baletten. mycket trevligt förstås, men jag tycker nog att vi hade förtjänat det.





vi startade resan med bil klockan 09.15 på morgonen från det kära Löttorp. fortsatte sedan resan med tåg från kalmar till Kastrup. allt gick som planerat tills vi hade gått på planet. efter ett tags väntan i flygplansstolarna så säger kaptenen att det har blivit  ett "kafeffel" (min utmärkta stavning av det engelska ordet...) med bagaget. dom har lyckats klämma in för många väskor i planet. däför slänger dom ut alla väskorna på marken utanför planet och alla måste gå av och identifiera sin egen. sen slänger dom in dessa väskor igen och kör i väg med dom andra på en liten vagn. piloten ber om ursäkta för detta "fiasco" och säger att vi har missat vår tur i kön att lyfta och måste vänta på en ny plats. sen kommer vi äntligen iväg men när vi ska landa på Heathrow så är de såklart smockat med plan där vilket gör att vi måste flyga runt i cirklar innan vi får landa.

vi har bara en timme på oss att hoppa på vårt plan till New York och de är omöjligt att hinna dit i tid. vi och de många andra på vårt plan som skulle vidare får ställa oss i ombokningskön. där får vi reda på att nästa flyg inte går förrän nästa morgon. MEN dom bokar in oss på lyxiga Hilton tills dess! och ger oss ett övernattningskit med väldigt små saker i.


väldigt liten deodorant, jämför med hårnål.


väldigt liten tandbortse och tandkrämstub.

väl på Hilton, som har en särskild lång gång från flygplatsen till hotellet, känner vi oss inte riktigt som deras andra gäster. när vi går ner för att äta middag med vår voucher behöver vi knappt visa fram den eftersom det är så uppenbart att vi inte är betalande kunder. vi får välja på en enorm, förrätts, huvudrätts och efterrättsbuffé och det bara vimlar av servitörer. dom är sådär klassisk skolade att dom inte syns och märks men fixar och donar med allt så det är perfekt.

vi bor i en till synes ändlös korridor och rummet är väldigt fint. vi vågar knappt andas på minibaren där en flaska vatten kostar ungefär 70kr. sängarna är underbart sköna och frukosten har självklart allt man skulle kunna tänkas vilja ha.





vi anländer vår lägenhet i New York 34 timmar efter att vi lämnade Löttorp.