jag gråter iofs jämt.

jag grät imorse, i bilen på väg till jobbet. där i Ulvsunda industriområde satt jag i min lilla bil och grät. jag tror inte att jag någonsin har gråtit av musik förut. jag har däremot gråtit av antagligen allt annat här i världen. jag tyckte nog att det var ett ganska bra betyg till Frida. det var abortlåten, December. egentligen borde ju Frida få veta det här, men hur ska man få det att låta sådär fint och speciellt som det var? och inte hamna där på hennes fansida (som jag antar att hon har) mellan dom andra kommentarerna.

jag är väldigt glad att hon får cred i alla fall, helt uppblåst i DN härom dagen. dessutom har jag fått H att verkligen gilla henne. vår låt från allra första början har ju faktiskt varit hennes Come Another Night.

Frida Hyvönen, du är bäst! du delar husgudinneplatsen med Aimee Mann och det är banne mig inte fy skam!

Stieg Larsson måste ha gillat kaffe.

alla läser ju tydligen Stieg Larsson böckerna nu. det gör även jag och tycker dom är väldigt bra trots att det är deckare. avsaknad av poliser, ovanliga karaktärer och det journalistiska gör dom läsvärda. sen är dom ju spännande som sjutton. det som jag lite har hakat upp mig på är dock en fras som återkommer alldeles för ofta. ungefär varje nytt kapitel och ibland känns det som varje stycke börjar med den. detta gäller främst Lisbeth och Mickael, huvudkaraktärerna, men även alla andra. dom sätter alltid på kaffebryggaren, alltså alltid! på morgonen är det väl inte så konstigt, men om dom vaknar mitt i natten så sätter dom också på den. det måste vara ett oändligt kaffedrickande, som i och för sig många svenskar sysslar med. det börjar bara kännas ganska tråkigt och inte så påhittigt att läsa samma mening om och om igen. med variationen att dom cirka varannan gång det nämns även brer smörgåsar. skörbjuggen tycks vara nära.

men Stieg Larsson var väl säkert själv en väldigt stor kaffedrickare och smörgåsätare. och anledningen till att jag hakar upp mig kan ju möjligtvis vara att jag inte dricker kaffe. H påpekar att det även kan vara för att jag älskar smörgåsar som jag tänker på det.

har någon annan tänkt på den här väldigt ofta förekommande detaljen?

hur fan ska man kunna få ett jobb?

när det krävs två års erfarenhet för att bli diskare? liksom diskare! hur jävla svårt kan det vara? samt, blir man bättre och bättre på att diska dag för dag under en två-årsperiod? det verkar mycket osannolikt tycker jag. tur att jag har fått tag på ett jobb, känns lite som en lyckoträff. tänk om jag var yngre, inte hade jobbat och pluggat förut och dessutom hade ett utländskt namn. då skulle det vara helt jävla kört.

hemma igen.

nu är vi hemma i Svedala igen. mer bloggning kommer snart.

varför var hon tvungen att prata?

jag gillar verkligen Anna Ternheim, sångerskan. hennes debutalbum var skitbra, verkligen. men sen var hon gäst i ett radioprogram där hon oturligt nog pratade. och nu, även hur jävla bra hennes låtar är så går det inte riktigt att bortse ifrån hur idiotisk hon lät när hon pratade. då menar jag inte rösten utan det hon sa. den kära Anna är inte sådär skönt melankolisk mystisk som jag ville och trodde att hon skulle vara. hon är helt pretensiös och konstnärligt lidande. det var mycket påfrestande att lyssna på och jag bojkottade min nedladdning av hennes musik länge. 

men nu har mina öron glömt hennes prat lite och jag kan lyssna igen och kommer säkerligen ladda ner även andra skivan. jag har nämligen bestämt mig för att sång-Anna och prat-Anna är två helt olika personer som inte har något att göra med varandra. sång-Anna är precis som jag vill att hon ska vara och den andra tänker jag förtränga hårt.

ungefär samma grej var det när jag råkade på underbara Laleh. hon var trevlig och så men det blev inte samma sak att lyssna på hennes musik efter att jag hade pratat med henne. mystiken var borta. men eftersom Laleh är så bra både sjungandes och pratandes så var det ändå inte riktigt samma som med Anna. fast någonting är det som händer när karaktärer som skådespelare, författare, sångare inte gör sin grej utan är mer dem själva. man blir liksom nästan alltid besviken på något plan.

detta gäller nästan alltid amerikanska filmskådisar som är med i Letterman och dylikt. det blir så väldigt hemskt att se och höra att dom är helt glättiga, intelligensbefriade kändisar. som kanske till och med har högersympatier! 

hemska non-fiction värld.