lysknappen ska dö!

jag hatar lysknapparna i vårt trapphus. det är såna där gammeldagsa lysknappar som är som en rundad plastblobb som lyser orange och sticker ut. när man trycker på den så händer exakt ingenting. det är som om dom skulle vara gjorda för att inte fungera.

det enda som knappen är till för klarar den inte av. värdelösa knapp. det känns som om den inte funkade ens på typ 50-talet när den installerades.

varför måste man upprepade gånger slå på den jävla knappen och samtidigt rucka den åt olika håll. sen vänta och se om lampan tänds. självklart har man saker att bära på och har stått där och hamrat, pressat och grejat och trott att nu måste den ändå ha vett att lysa. så man slutar och hinner ett steg bort med alla sina grejer, men nej den lyser inte idag heller.

då försöker man stappla upp för trapporna i mörkret. det lyckas och man kommer fram till dörren. den är tyvärr omöjlig att låsa upp utan lyse. och vill man att ens nyckelring ska lysa så måste man samtidigt uthärda ett väldigt högt råmande från en ko och bli bländad av ett isande blått helvetesljus. så då försöker man istället hitta fram till den förbannade lysknappen uppe på vår våning. man hinner ramla in i grannens soppåse och dörrhandtag och till sist börjar man bearbeta knappen. den tänds tillslut och man kan ta sig in i sin lägenhet.

proceduren upprepas sedan varje dag under den mörka delen av året.

får jag tag i den idioten som konstruerat denna värdelös gamla skitknapp så ska hen dö!

hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig..

oj, nu har jag varit en jättedålig flickvän igen. men det är ju inte meningen och då tycker jag inte heller att man ska anses som så ond faktiskt! 

den här historien börjar redan på morgonen när jag ger katterna en hård ostkant att kalasa på. den visade sig inte vara så populär som kattföda. men däremot var den rolig att dribbla runt med på golvet och slicka på då och då. på kvällen hittade jag den på golvet och tänkte att det nog var dags att slänga den. jag la den i ett urdrucket glas på bordet som H sen gick ut med i köket. senare i köket kom jag på att det var kvar smaskig jordgubbmangojuice som jag gjort i vår råsaftcentrifug. så jag tänkte var snäll mot halvkrassliga H och hälla upp den i ett glas till henne. jag tog ett glas som stod i köket som jag visste att vi redan druckit juice ur lite tidigare. H satt och drack, men så plötsligt fick hon ett mycket äcklat ansiktsuttryck och utstötte även äcklade ljud. både hon och jag förstod vad det var hon hade i munnen. jag skrattar fortfarande men H tyckte inte det var lika roligt.

tandläkare är inte kloka.

H var hos tandläkaren idag. tandläkaren var som tandläkare är mest. alltså som någon slags omänsklig robot som upprepar vad den lärt sig om och om igen. är otrevlig, oförstående och allmänt nedlåtande. hon rotade runt med en sån där vass krok i H:s tandkött och frågade efter ett tag om det brukade blöda? H svarade lite förvånat nej. och tänkte såklart att nej det brukar inte blöda utom då när en känslokall, ohuman robot krafsar runt med sin metallklo där.

förresten tror jag att den mäktiga tandtrådsindustrin betalar alla tandläkarrobotar miljarder varje år för att upprepa deras eviga mantra.

hämnd.

är det verkligen alltid ok att hämnas? jag tycker att man kanske skulle kunna få slippa undan hemska hämndattacker om man inte medvetet gjort något ondskefullt. ibland blir det ju bara väldigt fel, fast man inte menade något illa.

som när H imorse skulle duscha efter ett långt jobbpass och det inte kommer något varmvatten. hon beklagar sig för mig och vi tycker båda att det är mycket konstigt. sen, lite senare när H duschat färdigt i sitt kalla helvete så kommer jag på att jag kvällen innan har skruvat på vattenledningarna...

jag var nämligen trött på att det inte gick att stänga av handdukstorken och skruvade därmed på ett löst sittande vred nere på en ledning. tänkte att det kanske skulle ge något resultat. och det gjorde det ju visserligen. enbart kallt vatten i duschen och en sur flickvän som svor hämnd.

men får man verkligen hämnas när felet inte var medvetet?!

hypotetiskt, jag lovar!

hoppas förresten att inte mina anhöriga blir rädda av det förra inlägget. det var av ren nyfikenhet jag skrev det inte av pengalystnad eller mordvilja. promise...

psykotiskt troll.

det bor ett psykotiskt troll i min mammas kök. det sitter på en cykel på fönsterbrädet. två gånger i dag har det cyklat ner därifrån och långt bort på golvet. senast när jag stog och lagade mat så hörde ett ljud bakom mig. och vem var det om inte det psykotiska trollet som kört ner från fönsterbrädet via en pall, ner på golvet och var på väg rakt emot mig. jag tror att trollet är besatt.                      

image120

galna bantartanten på tv 3.

ok, det här har inget med USA att göra, men det har varit uppe på min och H:s agenda många gånger. det finns ju en svensk version av programmet "Du är vad du äter". kvinnan som har programmet bannar någon stackars tjockis varje gång. typ: du är så dum och tjock! du äter äcklig mat och har äckliga vanor och vi måste ändra precis allt med dig!
sen börjar hon tvinga den stackars människan att dricka förskräckligt äckliga juicer bestående av typ pressade grönsaker och groddar. färgen på drickat brukar vara grönsvart. det slutar ofta med att stackarn spyr och ja, det kanske är ett bra bantarknep, men inte särskilt hälsosamt. en gång skulle hon lära den pluffsiga att baka och istället för att baka på vanligt lätt sätt, det är faktiskt väldigt lätt att baka, så drar hon dit en egen kvarn och människan måste mala mjölet själv och allt är så där tokigt komplicerat så man fattar att människan aldrig tänker göra det igen. de som tittar kommer inte heller att få någon bra bild av bakprocessen direkt. och ännu viktigare, man får en väldigt dålig bild av att gå ner i vikt och förändra sina vanor. det behöver inte vara så här krångligt, svårt och äckligt. man kan unna sig saker, tex på helgerna.

alltså, hälsotanten på tv 3, du kan inte hålla på så här! det är inte vettigt!

image45
bantarkvinnan är den galna till vänster. den "tjocka" är hon till höger.

frisörer är skit.

varje gång jag sitter där hos frisören och tittar mig i spegeln när det är klart tänker jag "shit va ful hon har lyckas gjort mig, hur fan gick det till jag var ju hyffsat snygg när jag kom hit?". hur gör dom??? ska man inte se extra snygg ut direkt efter klippning, dom försöker ju fixa håret med olika verktyg och substanser. sist hade dom silicondroppar i men det gick åt helvete ändå. undrar om frisören ifråga tycker att denne har gjort ett bra jobb? liksom ser dom inte vilket slags stil jag har när jag kommer in i salongen, ser dom inte mina kläder, mina skor? eller kan dom bara en frisyr och ett sätt att stajla. varje gång kommer jag ut som någon slags hårpuff. sluta puffa för fan! jag vill inte ha puff, jag vill inte ha håret fönat utåt eller inåt. jag vill ha det rakt, tufft, snyggt.
frisörer suck.
när man lämnat salongen måste man snabbt som fan in på en toalett och blöta ner håret och forma det rätt och helst ha med sig vax också. det bästa av allt är en hårtofs. helst ska man gå direkt hem och tvätta det.
kan det vara så att jag inte gillar friserat hår? vilken frisör går man till då?


rasistisk Paintball.

javisst det finns rasistisk Paintball i skogen utanför Norrköping. Peking Paintball heter stället. jag befarar att dom många unga kineser som kommit in i Sverige och sedan försvunnit spårlöst har hamnat här. här har deras öde blivit att skjutas på av tjocka gubbar på kick-off. möjligtvis medan de plockar blåbär. jag hörde nämligen ett utalande från en handlare i bär om att asiater är mer fysiskt lämpade för att gå framåtböjda än östeuropéer. och enligt honom bättrte lämpade för bärplockning.

Carin Livh-Hjulström

Carin Livh-Hjulström

här är sattyget, för er som inte kopplade ihop namnet med ett ansikte...

carin hjulström-livh, försvinn!

hon är överallt hela tiden. varför!?

carins och min relation började när hon var programledare för 21.30 tillsammans med en rad andra. dom hade en kväll var. programmet var hyffsat dåligt, alltså av normal svensk kvalité. dom bästa programledarna fick jobba kvar med programmet. svt valde då ut carin och en till. vem på svt har carin en hållhake på frågar jag mig. hon ställer helt intetsägande frågor och har ingen som helst personlighet. hon är så tråkig så att det är irriterande. men det är kanske vad svt söker i sin mainstream-underhållning.

dom bara fortsätter att anlita henne. när man ser ett riktigt dåligt program är det bara att kika i eftertexterna och vems namn står där om inte carins. barnprogrammet amigo tex. som till och med min okräsna 10-åriga lillesyster tycker suger. det har carin producerat.

håll kvinnan borta från tv-rutan. 
snälla.

ta kläder ifrån fattiga pensionärer.

hur snällt är det att ta kläder ifrån en fattig pensionär som dessutom väger ca 45 kilo och antagligen behöver kläder när det är kallt? jag brukar göra det. jag brukar även ta mat, bullar, godis och pengar. men ja dom sakerna blir jag erbjuden av mormor i och för sig. men kläder går jag bara in i hennes walk-in-closet och tar. jag provar dom framför hallspegeln och säger "gu va snyggt" och sen känner sig mormor tvingad att ge bort dom. 

jag brukar fråga om det är att plagg hon använder ofta men det är det tydligen aldrig. fast om den sista rosa skjortan med helt tokigt mönster av blommor sa hon "ja, jag använder den ju inte nu när det är kallt". en hemsk människa är jag. men väldigt snyggt klädd. 

min syster gör samma sak förresten, vilket inte gör saken bättre eller garderoben fylligare. undrar just om mamma vet om vad vi pysslar med när vi äter våfflor hos mormor. men senast jag var där så hängde jag faktiskt upp en tavla åt henne och ställde om hennes klockradio till vintertid. och just det! vi gav henne en blomma på goda H:s initiativ också.

men vad hjälper det när mormor kommer frysa ihjäl iklädd endast ett slitet linne på väg till Konsum.