Yellowstone och mormoner.
vi fortsatte norrut för att komma till Yellowstones nationalpark, den äldsta och mest välkända. den var fullspäckad med olika coola naturfenomen och häftiga djur. det var som att åka på ett enormt stort safari. vi såg bufflar precis bredvid vägen, älgar, hjortar och pelikaner. inga björnar eller vargar tyvärr som är lite skyggare. det fanns även puttrande lerpölar, gejsrar och överallt steg vit rök ur marken.
parken var så stor och rolig så att det hann mörkna innan vi var klara. vi började leta sovplats vid tio på kvällen. klockan 04.37 fruktansvärt många mil därifrån fanns det ett ledigt rum. så är det att vara på turistställen.
dagen efter var vi i mormonstaden Salt Lake City, riktigt trevlig stad faktiskt. omringad av berg, lugn och fin. det bästa var att dom har en av USA:s tio bästa vegetariska restauranger. gudars skymning vad vi njöt! när vi kommer hem ska vi pröva på att vara veganer. en månad har vi bestämt, så får vi se hur vi klarar det.
här är mormontemplet. fullt med mormonungdommar som hängde som vanliga ungdommar fast med finkläder. killarna hade finbyxor och skor, slips och vit skjorta. tjejerna anständiga kjolar nedanför knäna och blusar.
vi var ledig klädda och turistigt knallröda i hyn eftersom vi badat i en turkos sjö i två timmar...
parken var så stor och rolig så att det hann mörkna innan vi var klara. vi började leta sovplats vid tio på kvällen. klockan 04.37 fruktansvärt många mil därifrån fanns det ett ledigt rum. så är det att vara på turistställen.
dagen efter var vi i mormonstaden Salt Lake City, riktigt trevlig stad faktiskt. omringad av berg, lugn och fin. det bästa var att dom har en av USA:s tio bästa vegetariska restauranger. gudars skymning vad vi njöt! när vi kommer hem ska vi pröva på att vara veganer. en månad har vi bestämt, så får vi se hur vi klarar det.
här är mormontemplet. fullt med mormonungdommar som hängde som vanliga ungdommar fast med finkläder. killarna hade finbyxor och skor, slips och vit skjorta. tjejerna anständiga kjolar nedanför knäna och blusar.
vi var ledig klädda och turistigt knallröda i hyn eftersom vi badat i en turkos sjö i två timmar...
religion och ormar.
detta har hänt sen senast. vi åkte igenom Badlands, en nationalpark som en gång i tiden stått under salt vatten och som nu är ett stort område med tokiga berg. det var väldigt vackert men en touch av livsfarligt. man fick gå omkring överallt, långt ut på bergskanterna och det fanns inget staket eller nåt. det här på berg som i stort är täckta av lera och väldigt porösa. dessutom var sådana här skyltar uppsatta överallt.
skallerormar liksom! jag blir rädd bara av att ha den här bilden på min blogg, om det finns något som jag är rädd för så är det ormar. jag hade dessutom råkat se en skallerorm lite tidigare när vi stannade på ett affärsställe längs vägen. dom hade en massa söta präriehundar som sprang omkring överallt runt omkring. sen hade dom en liten bur vid ingången. där tänkte jag att dom stängt in ett av dom små liven. när jag tittar in i så ligger det en skallerorm där som skallrar och väser åt mig. jag blev helt dödsrädd.
tillbaka till bergen så var dom väldigt snygga och vi såg också bufflar som lugnt gick omkring och betade. dom är väldigt häftiga, så stora, håriga och söta.
präriehundar som springer omkring överallt på prärien och gräver gångar.
senare tog vi in på ett litet motell i en väldig liten ort och vad hittade jag i nattduksbordlådan? jo, den vanliga bibeln OCH en Vakttornet-tidning! hjälp, hjälp, Jehovas, tänkte jag! (och yttrade med fasa i rösten till H) vi tyckte nog att hon som ägde det hade något konstigt i blicken. vi klarade oss därifrån utan att bli frälsta i alla fall. varför ska vi alltid bo hos Jehovas? i Vårberg sägs det att vårt bostadsbolag också är Jehovas. jag är ju liksom rädd för religion.
religion och ormar.
just det, jag glömde ju att berätta om varför vi åkt norrut egentligen, för att se Mount Rushmore. det var inte ens nära det häftigaste vi såg. men väldigt bra att det var det monumentet som drog oss norrut och till bergen och nationalparkerna.
här är dom, presidentgubbarna. inmejslade på 30-talet nångång. nu håller dom på att mejslar ut en ännu större gubbe i närheten. politiskt korrekt så är det Crazy Horse, en känd indianhövding.
skallerormar liksom! jag blir rädd bara av att ha den här bilden på min blogg, om det finns något som jag är rädd för så är det ormar. jag hade dessutom råkat se en skallerorm lite tidigare när vi stannade på ett affärsställe längs vägen. dom hade en massa söta präriehundar som sprang omkring överallt runt omkring. sen hade dom en liten bur vid ingången. där tänkte jag att dom stängt in ett av dom små liven. när jag tittar in i så ligger det en skallerorm där som skallrar och väser åt mig. jag blev helt dödsrädd.
tillbaka till bergen så var dom väldigt snygga och vi såg också bufflar som lugnt gick omkring och betade. dom är väldigt häftiga, så stora, håriga och söta.
präriehundar som springer omkring överallt på prärien och gräver gångar.
senare tog vi in på ett litet motell i en väldig liten ort och vad hittade jag i nattduksbordlådan? jo, den vanliga bibeln OCH en Vakttornet-tidning! hjälp, hjälp, Jehovas, tänkte jag! (och yttrade med fasa i rösten till H) vi tyckte nog att hon som ägde det hade något konstigt i blicken. vi klarade oss därifrån utan att bli frälsta i alla fall. varför ska vi alltid bo hos Jehovas? i Vårberg sägs det att vårt bostadsbolag också är Jehovas. jag är ju liksom rädd för religion.
religion och ormar.
just det, jag glömde ju att berätta om varför vi åkt norrut egentligen, för att se Mount Rushmore. det var inte ens nära det häftigaste vi såg. men väldigt bra att det var det monumentet som drog oss norrut och till bergen och nationalparkerna.
här är dom, presidentgubbarna. inmejslade på 30-talet nångång. nu håller dom på att mejslar ut en ännu större gubbe i närheten. politiskt korrekt så är det Crazy Horse, en känd indianhövding.
Kum & Go.
så heter ett mackföretag här. de ligger utefter vägen på ett antal olika ställen. är inte deras namn väldigt illa valt? man behöver väl inte vara särskilt oanständigt lagd för att dra vissa associationer? väldigt otrevliga associationer måste jag säga och jag tror inte jag vill stanna till och tanka eller köpa något på deras ställen. för er som inte har ett uns av snusk i kroppen kan jag säga; byt ut K:et mot ett C och slå sedan upp. hmm...ja om det står i en respektabel ordbok vill säga.
Lilla motellet på prärien.
där bor vi nu, mitt i ingenstans, någonstans i South Dakota. vi är på väg upp till Mount Rushmore över prärie och indianland. här har vi hittat det klart bästa motellet hittills. det drivs av en supertrevlig man med väldigt färgat hår, vi förväntar oss att se hans pojkvän vilken sekund som helst...
det kostar oss 308kr att bo här och för det får vi allt vi någonsin kan önska oss.
trådlöst internet.
högtalare med muzzac i rummen. (väldig dramatisk och 80-tals-gay-pampig)
indoor pool.
frukost.
katt.
aircondition.
kabel TV.
en lista med ett hudratal aktuella DVD-filmer som dom sätter på när man ber om det. finns även tv vid poolen. vi planerar att se Little Miss Sunshine ikväll.
det ligger dessutom helt ensamt och ostört ute på prärien. här kommer några bilder för att ni ska kunna riktigt insuppa stämningen här...
rumsnyckeln och överkastet.
prärievyn.
rummet med våra grejer slängda lite här och var. den gigantiska juiceflaskan vi aldrig går någonstans utan, H:s kjol med massa ketshup på och resten av allt det oumbärliga...
vi åkte förresten förbi stället där Laura Ingalls bodde, idag, men fattade in vilken avfart man skulle ta dit. det är rätt klurigt. man åker förbi en skylt med massa information om en attraktion och hinner aldrig se vilken exit man ska ta dit. så vi såg aldrig det riktiga lilla huset på prärien. men vårat motell duger!
det kostar oss 308kr att bo här och för det får vi allt vi någonsin kan önska oss.
trådlöst internet.
högtalare med muzzac i rummen. (väldig dramatisk och 80-tals-gay-pampig)
indoor pool.
frukost.
katt.
aircondition.
kabel TV.
en lista med ett hudratal aktuella DVD-filmer som dom sätter på när man ber om det. finns även tv vid poolen. vi planerar att se Little Miss Sunshine ikväll.
det ligger dessutom helt ensamt och ostört ute på prärien. här kommer några bilder för att ni ska kunna riktigt insuppa stämningen här...
rumsnyckeln och överkastet.
prärievyn.
rummet med våra grejer slängda lite här och var. den gigantiska juiceflaskan vi aldrig går någonstans utan, H:s kjol med massa ketshup på och resten av allt det oumbärliga...
vi åkte förresten förbi stället där Laura Ingalls bodde, idag, men fattade in vilken avfart man skulle ta dit. det är rätt klurigt. man åker förbi en skylt med massa information om en attraktion och hinner aldrig se vilken exit man ska ta dit. så vi såg aldrig det riktiga lilla huset på prärien. men vårat motell duger!
vi flyger fram.
ja, genom olika väder, tidszoner och delstater. allt bara svischar förbi och man vet inte riktigt vilken dag det är, var man är eller hur mycket klockan är. i tisdags var vi säkra på att det var onsdag eftersom våra mobiler sa det. det visade sig vara fel när vi nästa dag vaknade på morgonen och hade försovit oss. mobilen ringde inte eftersom den trodde att det var på kvällen. katastrof följde igen eftersom vi missade frukosten.
om man tittar på vädret på morgonen stämmer det inte med vart man kommer vara senare på dagen. tidzonerna går inte rakt igenom landet utan snirklar. alla delstater vi varit i hittills är nu uppe i; New York, New Jersey, Pennsylvania, Ohio, Illinois, Indiana, Iowa, Nebraska och nu South Dakota.
vi har letat efter både amish-folk och indianer, men inte hittat några. vi har hängt i Lake Eire, Lake Michigan och Mississippi River. vi har varit i städer som knalldöda Cleveland, trevliga, fina Chicago och lilla Omaha. idag var vi på heltokiga Corn Palace, typ majspalatset. vi fattade inte grejen men dom hade ca 20 olika skyltar längs motorvägen för stället. senare åt vi på klassisk "Diner", vegetariska burgare, pomme frites, jordgubbs-milkshake och hemmagjord lemonad. nu bor vi på jordens kitschigaste motell. (mer om det i nästa inlägg)
snacka om roadtrip!
Chicago med klassisk tunnelbananegång. även om tågen mest går ovan jord, som ni kanske sett på "Cityakuten".
Mississippi, som är jävligt bred och lång. Igenom hela USA från Kanada till Mexico.
om man tittar på vädret på morgonen stämmer det inte med vart man kommer vara senare på dagen. tidzonerna går inte rakt igenom landet utan snirklar. alla delstater vi varit i hittills är nu uppe i; New York, New Jersey, Pennsylvania, Ohio, Illinois, Indiana, Iowa, Nebraska och nu South Dakota.
vi har letat efter både amish-folk och indianer, men inte hittat några. vi har hängt i Lake Eire, Lake Michigan och Mississippi River. vi har varit i städer som knalldöda Cleveland, trevliga, fina Chicago och lilla Omaha. idag var vi på heltokiga Corn Palace, typ majspalatset. vi fattade inte grejen men dom hade ca 20 olika skyltar längs motorvägen för stället. senare åt vi på klassisk "Diner", vegetariska burgare, pomme frites, jordgubbs-milkshake och hemmagjord lemonad. nu bor vi på jordens kitschigaste motell. (mer om det i nästa inlägg)
snacka om roadtrip!
Chicago med klassisk tunnelbananegång. även om tågen mest går ovan jord, som ni kanske sett på "Cityakuten".
Mississippi, som är jävligt bred och lång. Igenom hela USA från Kanada till Mexico.
picture perfect.
dom har ett uttryck här som är väldigt passande för hur amerikaner vill att saker ska vara. picture perfect! dom använder det hela tiden, när dom pratar om väder men även om typ en outfit eller liknande som är precis som dom ska vara. uttrycket säger väldigt mycket om vad det är som räknas, det vill säga ytan. det är alltid ytan som räknas, både utseendemässigt och imagemässigt. det är ofta svårt att veta vad som finns under ytan. picture perfect berättar ju om hur något ter sig på bild, hur något ser ut. det talar inte om vad som egentligen finns där eller vad som finns bakom. det säger bara att något ser väldigt bra ut och det är allt som räknas ändå.
när vi åkte igenom en av dom åtskilliga biltullarna ute på motorvägen (som vi inte vet varför dom finns där, varför det är så billig tull och vad det egentligen är vi betalar för.) och satt där och väntade med några endollarsedlar kom vi att tänka på det roliga med pengar. dom är bara symboler för något, men reela symboler som man kan ta på. andra symboler som vi har skapat utöver pengar är tid och utseende. tre symboler som vi har skapat och som tycks styra allt vi gör, det är ganska lustigt när man tänker på det. om någon skulle titta på oss från en annan planet så skulle vi nog inte te oss som särkilt logiska varelser. alla såna här funderingar blir särskilt tydliga när man befinner sig i USA kan tilläggas.
när vi åkte igenom en av dom åtskilliga biltullarna ute på motorvägen (som vi inte vet varför dom finns där, varför det är så billig tull och vad det egentligen är vi betalar för.) och satt där och väntade med några endollarsedlar kom vi att tänka på det roliga med pengar. dom är bara symboler för något, men reela symboler som man kan ta på. andra symboler som vi har skapat utöver pengar är tid och utseende. tre symboler som vi har skapat och som tycks styra allt vi gör, det är ganska lustigt när man tänker på det. om någon skulle titta på oss från en annan planet så skulle vi nog inte te oss som särkilt logiska varelser. alla såna här funderingar blir särskilt tydliga när man befinner sig i USA kan tilläggas.
vem ska ligga i bakluckan?
vår hyrbil har inte så många flashiga funktioner, men en bra och användbar har den. om någon av någon anledning blir instängd i bakluckan så finns det en plastflärp som man kan dra i inifrån och den öppnas. på plastflärpen är det illustrerat hur en liten instängd gubbe drar i den och blir sen fri. det är som en liten gangsterfilm utspelar sig varje gång man tittar på flärpen. är den kanske standard för folk som åker på roadtrip, med tanke på typ Thelma och Louice?
Cherry Choke och Helleve vet inte än vem dom ska stänga in i bakluckan, men någon passande kommer säkerligen att dyka upp...
bilen är för övrigt helt tyst, när man vrider om startnyckeln tror man att batteriet måste vara dött eftersom man inte hör motorn, man hör helt enkelt ingenting. det är en trevlig funktion som gör att man kan prata med varandra och lyssna på musik, fast man kör! något som knappt går i vår gamla Lillian hemma i Sverige. det är helt klart lyxigt att köra en helt ny bil, även om H mår illa av nybilsdoften. kan detta vara orsaken till hennes förkärlek för second hand?
vi försökte få tag på en så liten bil som möjligt, det är inte så lätt i Amerika... economyklassen fick man inte köra till västkusten av någon anledning så nu har vi compactklassen. det är mening att bilen ska vara typ kompakt, liten. det är den inte i svenska mått, den ser ut som en vanlig, medelstor bil. i USA finns nämligen inga småbilar, vi har kanske sett ett par stycken på hela resan. däremot har alla gigantiska pick-ups, vans eller liknande. samtidigt klagar alla över dom skyhöga bensinpriserna...
dessa varierar mellan 5 och 6 kronor/litern, eftersom det inte är särskilt mycket skatt tillagt. då skulle väl det här bilfolket krevera. nästa år ska tydligen SMART-bilarna komma till USA, det har sannerligen tagit ett tag.
ser den kompakt ut, kanske? en Chevrolet Cobolt är det, så vi kan sjunga "bye bye, miss american pie, drove my Chevy to the levy, but the levy was dry" hela tiden.
Cherry Choke och Helleve vet inte än vem dom ska stänga in i bakluckan, men någon passande kommer säkerligen att dyka upp...
bilen är för övrigt helt tyst, när man vrider om startnyckeln tror man att batteriet måste vara dött eftersom man inte hör motorn, man hör helt enkelt ingenting. det är en trevlig funktion som gör att man kan prata med varandra och lyssna på musik, fast man kör! något som knappt går i vår gamla Lillian hemma i Sverige. det är helt klart lyxigt att köra en helt ny bil, även om H mår illa av nybilsdoften. kan detta vara orsaken till hennes förkärlek för second hand?
vi försökte få tag på en så liten bil som möjligt, det är inte så lätt i Amerika... economyklassen fick man inte köra till västkusten av någon anledning så nu har vi compactklassen. det är mening att bilen ska vara typ kompakt, liten. det är den inte i svenska mått, den ser ut som en vanlig, medelstor bil. i USA finns nämligen inga småbilar, vi har kanske sett ett par stycken på hela resan. däremot har alla gigantiska pick-ups, vans eller liknande. samtidigt klagar alla över dom skyhöga bensinpriserna...
dessa varierar mellan 5 och 6 kronor/litern, eftersom det inte är särskilt mycket skatt tillagt. då skulle väl det här bilfolket krevera. nästa år ska tydligen SMART-bilarna komma till USA, det har sannerligen tagit ett tag.
ser den kompakt ut, kanske? en Chevrolet Cobolt är det, så vi kan sjunga "bye bye, miss american pie, drove my Chevy to the levy, but the levy was dry" hela tiden.
Cherry Choke och Helleve!
japp, nu är vi ute och gör vägarna farliga med våra roadtrip-namn. när vi checkar in på motell så blir personen i receptionen alltid lika förvirrad över H:s legitimation. var kommer den ifrån? vad ska han/hon skriva in i datasystemet? som om dom aldrig har internationella gäster. när vi fick kvittot från första motellet så hette H, Helleve, alltså Helvetes Eva eller Helvetes afton. så nu så heter hon ju naturligtvis det för all framtid. jag heter Cherry Choke, men har inte strypt någon än. även om det vara nära imorse när vi inte fick någon frukost. vi kom ner tjugo i tio eftersom ingen hade sagt något speciellt till oss och vi antog att frukosten var till tio som på de andra ställena. vi försökte även läsa oss till vilken tid det var till i informationen på rummet. det stod inget speciellt. när vi kommer ner står det en lapp borta vid kaffemaskinen att frukosten är till nio. katastrof! jag som alltid är dödshungrig och särskilt på morgonen. dumma, dumma motell!
vår bil har inte fått något bra namn än. helst ska det ju vara ett tufft tantnamn som bilarna vi använder hemma har. Lillian och Edit heter dom. men vår bil här är alldeles ny, vit och plastig så jag vet inte om det passar. dessutom så måste ju namnet passa våra mördarnamn. tål att tänkas på alltså.
vår bil har inte fått något bra namn än. helst ska det ju vara ett tufft tantnamn som bilarna vi använder hemma har. Lillian och Edit heter dom. men vår bil här är alldeles ny, vit och plastig så jag vet inte om det passar. dessutom så måste ju namnet passa våra mördarnamn. tål att tänkas på alltså.
roadkill är lärorikt.
ja, faktiskt. det är nämligen främst på detta sätt som du lär dig det nya landets fauna. nu har jag lärt mig både Nya Zealands fauna och USA:s på detta något obehagliga sätt. det ligger verkligen djur överallt längs vägen och dom är inte lika våra svenska stackare. jag skulle tippa att stackarna vi har sett här är piggsvin, groundhogs, bisamråttor och hjortar. men jag skulle kanske behöva titta i en bok och inte bara längs vägkanten för att vara säker...
för övrigt är det numera olagligt i vissa stater att äta sitt eget roadkill.
för övrigt är det numera olagligt i vissa stater att äta sitt eget roadkill.
copycats.
under endast första dagen på vår roadtrip åkte vi förbi; Betlehem, Libanon, Korsika och St: Petersburg. dom är inte så påhittiga med namn här kan man säga. det finns en större ort som heter Intercourse också... för er som inte vet vad det betyder på engelska så föreslår jag att ni slår upp det. denna ort är av förklarliga skäl "orten med mest stulna skyltar".